Om vi talar om verkliga vikingatåg med överfall på platser utmed kusten så måste vikingarna haft reträttplatser på ensliga öar eller liknande i närheten.
Just det - något sådant. Tyvärr saknar forskningen allt för ofta noggrannare konsekvensanalyser.
Från det vi vet fanns det i regeln allierade i dom områden vikingarna besökte. När den siste vikingkungen, Harald Hardråde, åkte till England var det på begäran från Toste jarl och en rad stormän i nord-östra delen av landet - som inte ville se England gå in i det katolska feodalvälde. Man hör därför inte om att dom möter motstånd vare sej i Skottland eller Northumria - innan dom kommer till York, där endera jarlar har svurit trohet till Godwinsson och sålunda får göra motstånd.
När dom första vikingatågen gick till England var detta stöd ännu större i geografisk och demografisk betydelse. Då kunde vikingaskeppen styra tryggt in till såväl östra som västra Skottland och ända ner till Wales och norra Irland - utan att möta motstånd. Under hela den långa vikingatiden hör vi aldrig att skandinaverna möter motstånd på Okenöarna, i Skottland eller i norra delen av Iriska sjön. Fronten ligger gärna i norra Frankrike och Belgien, jämte södra England och Irland, där exporten av dom 'arktiska skatterna' (elfenben, lampolja, järn) hade haft ett traditionellt stödpunkt i sydväst.
Den bild man under senaste sekel utvecklat av vikingarnas väsen och vikingtidens orsak - som svältande piratbander från Sognefjorden - är alltså gravt missvisande. Minst.
Det talas om att de tog många slavar, men på ett vanligt långskepp kan du inte frakta en massa slavar. Det måste ha funnits en organisation som de återvände till efter i stort sett varje plundring.
Fanns ingen organisation för att ta sej av "slavar" i Skandinavien. Vad skulle man med dom till? Dom gårdsfolk man behövde hade man ju redan hemma - ur egen avel. Jmfr. ättesamhällets struktur.
Däremot tog man krigsfångar och gisslan, som man använde till förhandling och för att få 'wergeld' - alltså krigsersättning. I sådana situationer kunde nog vikingarna vara lika hårdbitna som någon, eftersom höga lösen och brandskattning var en metod att försvaga eller förstöra fiendens förmåga att återhämta sej och söka revansch.
Den organisation som vikingar ledung stödde sej på var vänner och allierade som fanns i relativ närhet av slagplatserna. Sen kunde man företa längre raid såframt man hade kända stödpunkter under vägen. Andra fiender till frankerna till exempel, som den post-visigotiska befolkningen vid Biscaya och nord-västra Spanien.
Samma sak i österled, dit man (också) reste på begäran - för att handla eller strida. Givetvis fick dom då det stöd dom då behövde med dagliga och civila behov - antingen dom stannande i Novgorod, Suzdal, Kiev eller Konstantinopel.