Runt 1000 är Norden i en utdragen övergångsfas från klanvälde, som bas för riksbildningar, till en typ av nationalbaserad centralstat. Danmark ligger något före i utvecklingen och romersk Katolska kyrkan ger impulserna, bl a genom att trycka på för införandet av en rättsordning baserad på "romersk rätt".
Denna nya rättsordning ger elitskikt och kyrkan, i en ohelig allians, nya medel att kontrollera befolkningarna. T ex vill kyrkan "äga" donerad egendom, till skillnad mot nordisk rättsordning, där en donation innebär disposition av en egendoms avkastning, oftast för viss tid, t ex medan donatorn är i livet (klanbaserad rättsordning). I Norden gick inte jordegendom ur en ätts/klans händer lättvindigt oavsett om det gällde en elit eller simpel bondesläkt.
Den romerska rättsordningen innebär samtidigt försämringar av en kvinnas rättigheter. T ex att en kvinna ärver mindre än en man (tidigare lika, trots att hon kunnat få ut en hemgift). Notera att när lagarna börjar nedtecknas är övergången till romersk rättsordning redan långt gången.
Sammantaget påverkades elitskiktet i mindre grad, medan elitskiktet själv bidrog till att med milt tvång successivt införa den nya rättsordningen för den delen av befolkningarna, som stod längre från makten.