Användandet av historiska källor inom arkeologin

[Gorm]

Vad har ni för erfarenheter gällande användandet av historiska källor inom arkeologin? Jag har t ex sett skräckexempel där Snorres Edda använts rakt av i tolkningen av det arkeologiska materialet utan reflektion över det källkritiska läge som denna skrift befinner sig i gällande den fornskandinaviska religionen. Ett annat exempel är de som använder Tor, Oden och Frej som någon slags hednisk treenighet och applicerar denna på företeelser som är av summan tre (3) som t ex treuddar.

Är jag helt fel ute? Fler exempel?

/Johan

[Reuterdahl]

Historiska källor används alltför ofta på ett oinitierat sätt, dels på de sätt du nämner. Framförallt känns det som att många inte sätter sig in tillräckligt djupt i tex nordistiken eller historia. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att man nyttjar historiska källor för att få bättre tolkningar både historiskt, arkeologiskt och nordistiskt.

Mvh

Magnus Reuterdahl

[Gorm]

Tvärvetenskapliga metoder är ett alldeles utmärkt sätt att se ett problem ur olika perspektiv och få ett mer nyanserat svar. Om de används rätt d v s.

/Johan

[Stefan]

På historiekursen som jag läser är man helt fast i sin syn på källmaterialet. Texter är det som gäller, rakt av...Möjligen kan arkeologi användas i brytningspunkten mellan den s.k förhistorien och historiska tiden men usch och fy för att använda arkeologi på sentida lämningar. Själv är jag av den åsikten att arkeologiska undersökningar och undersökningar i arkiv etc. bör komplettera varann så ofta som möjligt. Säg att man vill veta mer om ett torp, texterna berättar fakta om vilka som bodde där, när de levde, siffror och annan fakta. En arkeologisk undersökning ger helt andra svar när det gäller det dagliga livet, vilka ting de omgivet sig med, ja, vardagens liv belyses på ett helt annat sätt... För att inte tala om industrier, bruksmiljöer osv. Historia och arkeologi bör gå hand i hand!

[Gorm]

Säg att man vill veta mer om ett torp, texterna berättar fakta om vilka som bodde där, när de levde, siffror och annan fakta. En arkeologisk undersökning ger helt andra svar när det gäller det dagliga livet, vilka ting de omgivet sig med, ja, vardagens liv belyses på ett helt annat sätt...

Jag håller med i stort. Detta förutsätter självklart att du ställt frågor som går att besvara med fältarkeologiska metoder. Ska du t ex göra en bebyggelsehistorisk analys av en större by så kan det vara bättre att bränna krutet på arkivstudier av arvebrev, diplom och historiska kartor istället för en dyr och tidskrävande arkeologisk undersökning. Frågan är hur omfattande undersökningar man måste genomföra för att kunna svara på frågor om det dagliga livet? Att gräva en enstaka husgrund kan väcka fler frågor än vad den ger svar. OT men intressant.

/Johan

[Heimdahl]

Av det jag sett inom historisk arkeologi så tycker jag det mesta ser bra ut. Mitt intryck är att medeltidsarkeologer och moderntidsarkeologer (det är en skam att ingen ordentlig term finns) i allmänhet är mycket väl insatta såväl inom histora som historisk källkritik. Medeltidsseminariet på Stockholms universitet brukar vara välbesökt av såväl historiker som arkeologer (dock får jag medge att kvartärgeologer är mycket ovanliga). Mitt intryck är att mång-/tvärvetenskapen inom just detta fällt i allmänhet fungerar bra.

[Gorm]

Jo, medeltidsarkeologer har ju den fördelen att det faktiskt finns samtida historiska källor att använda sig av. Vad jag syftade på var snarare de som använder tvivelaktiga källor som oftast är nedtecknade långt efteråt i tolkningen av ett material utan att reflektera över just detta.

/Johan

[Heimdahl]

Mina erfarenheter är att de tillsammans med arkeologiska data kan bidra till väldigt bra resultat, men att det inte alltid finns historiska data att jämföra med. Ett par exempel från Karlstad: Jag hittade tobaksfrön (vilket indikerar odling) i ett nedbrunnet hus från 1700-talet. Det visade sig att tobaksodling kunde knutas till en historisk person och att de historiska uppgifterna om odlingens ålder bidrog till en bra datering av husresterna.
Ett annat exempel var fynd av kryddpeppar från 1600-tals lämningar. Kryddpeppar har bara hittats vid två grävningar tidigare i Europa så det var rätt kul. Problemet var bara att det visade sig att det området kryddpeppar i Sverige på 1600-talet var helt obeforskat från historiskt perspektiv, så fyndet är ännu så länge väldigt kontextlöst. I nuläget verkar det som att jag själ får gå och leta bland inköpslistorna på slottsarkivet…

[tomfra]

Hej på er
Jag skulle bara villa tilläga glöm inte bort kulturgeografin när man vill ha ett bra bredd i det tvärvetenska arbetet

MVH
tomfra

[Leif]

Vill man hårdra det hela lite så kan man säga att:

• skrivna källor ger viss kunskap
• skrivna och materiella källor i kombination ger ytterligare kunskap
• materiella källor ger annan kunskap

(hämtat ur Sten Renzogs lilla bok Forskning och museer)

[P-A]

Hej,
Ja nog är det så att historiska källor eller Sagamaterialet ibland används synnerligen okritiskt av arkeologer. Ett skäl är väl att arkeologer sällan är inlästa på historisk källkritik. Men det är lite märkligt hur ofta man ibland istället för vanligt förnuft faller tillbaka på gamla traditioner i ämnet dvs kulturhistoriska synsätt. Eller är det i själva verket det som är själva kruxet. Att det således är kulturhistoriska synsätt som så länge präglade svensk arkeologi som dammas av. För visst borde väl man kräva av en universitetsutbildad arkeolog att man har ett hum även av källkritik av skriftligt källmaterial och då i synnerhet sagamaterialet. Arkeologihistoria ingår väl fortfarande i kurserna som ger avslöjande exempel..

Den andra biten som ibland är skrattretande är just hur man använder dessa kristna medeltida källor för att slå fast en homogen förkristen religion. Traditionens makt är stark. Dock tycker jag att ett nytänkande när det gäller den skriftliga källkritiken är av nöden, då den gamla Weibullianska enligt mig grundade sig på fel premisser.
/P-A

[P-A]

Det kan kanske vara värt att påminna om Tacitus och hans Germania som använts till att fastslå så mycket, inte minst svearna, i svensk historie/arkeologiskrivning. Detta utifrån ett mycket fåtal rader. Eller varför inte Jordanes. Att hitta ett halmstrå kan vara en liten tanke.
/P-A

[Herulen]

För att förbättra källkritiken av de skrivna texterna anser jag att man på de arkeologiska institutionerna borde anställa fler forskare med historievetenskaplig bakgrund. Ta ortnamnsforskaren Stefan Brink som exempel. Han är filolog i botten men han har även arkeologisk utbildning. Brink tjänstgör nu som docent på den arkeologiska institutionen i Uppsala. Arkeologin som ämne skulle vinna på att bredda sig, inte bara inom laborativ arkeologi och osteologi, utan även anamma forskare med specialitet inom filologi, historia, religionshistoria etc. Omvänt ser jag naturligtvis vikten av att arkeologer som i sin forskning handskas mycket med texter fick möjligheter att få forskartjänster på historievetenskapliga institutioner.

Kan hända är jag partisk här, men ibland kan jag uppleva att mycket av den historievetenskapliga med sin enbart texttolkande forskning svamlar på för mycket. Det är alltså inte bara arkeologer som ger en orättvis bild av förhistorien genom att vara för lite källkritisk med texter. Det kan även vara så att använder man sig bara av en viss typ av källa så kan det också bidra till att förhistorien istället framställs som enbart mytisk.  Låt mig ta ett exempel. Religionshistorikern Britt Marie Näsström kom år 2002 ut med sin bok Blot: tro och offer i det förkristna Norden. Det var i och för sig en bra bok. Men jag tror hon inte använde sig av ett enda arkeologiskt material. Detta är anmärkningsvärt. Näsström har även gett ut en lärobok i fornnordisk religion. Inte heller i den finns det några arkeologiska källor med. Nu är hon inte ensam. I stor sett alla historievetenskapliga forskare utesluter så långt det bara går arkeologiskt källmaterial. Ursäkta, men ibland kan jag faktiskt uppleva att deras texter bara blir pladder till slut.

[SAGA]

Svar på om de historiska källorna stämmer är återigen ett bra sätt att kalla in geofysiken, där man på en mycket kort arbetstid i förhållande till en arkeologisk total utgrävning kan få en ganska bra bild av den infrastruktur som finns på den aktuella platsen. Tillsammans med någon enstaka testgrop för att se att det geofysiska materialet överrensstämmer med det av ögat konstaterade lämningen. Ta magnetometrin som ett exempel där en yta på 2,5-3 hektar på en enda arbetsdag täcks, tre arbetsdar och en yta på 8-9 hektar är täckt.
En bosättning som befinner sig inom detta område kan då både till utsräckning samt utförande med ganska stor säkerhet bestämmas. Tillsammans med de olika dateringsmetoderna som finns tillgängliga och absolut inte minst med den lokala arkeologens källmaterial från den specifika platsen kan man få en mycket hög träffsäkerhet på vad som hänt just där. tips www.geofysik.com

[Gyrk]

hehe...som kunnig både i arkeologisk forskning, teori och metoder samt väl bevandrad i historia och källkritik brukar jag använda mig av källkritik när jag läser arkeologiska rapporter och avhandlingar också...källkritik kan appliceras på även nutida alster..det vet nog de flesta härinne i detta forum att vissa doktorander har den och den som handledare och kommer från den och den institutionen...det här visar sig sen i senare publikationer, om ni inte har märkt det tidigare...därför kan det också bli lite lättare att bekräfta eller förkasta teorier om man använder ett visst mått av konkret källkritik...och framförallt det gäller alla skrivna källor, inte bara historiska...men återigen faller allt tillbaka på att det inte finns en absolut sanning...(kommer att fortsätta tråden när jag får tid)...

[Skoglar]

Uppsala är en oerhört spännande plats och måste ha varit en av Sveriges största centralplatser under delar av järnåldern. Sen skall man nog vara oerhört försiktig med att göra sagor till fakta. Det är i modern forskningstradition inte ok att koppla platser ur sagomaterialet till en fysisk plats. Denna hållning håller dock på att luckras upp.

Tog mig friheten att lyfta över frågan till en annan och förhoppningsvis mer relevant tråd.

Först så hoppas jag att vi kan undvika misstaget att sätta likhetstecken mellan saga (som i isländsk saga) och saga (som Snövit och de sju dvärgarna). Snälla Marty, gör inte det.

Sedan är det en annan sak att många av de isländska sagorna innehåller uppgifter som är orimliga (Ane den gamle), motsägelsefulla (är Oden inflyttad från mindre Asien eller är han en gud?) eller saknar stöd i andra källor (väldigt mycket annat). Allt detta gör att vi uppenbarligen måste vara ytterst försiktiga med att tolka de gamla källorna. Detta gäller oavsett om det är Snorres sagor, sagor nedskrivna av andra, eller kyrkliga källor.

Det är väl uppenbart att en hel del användbar arkeologi har kommit ur historiska källor. Ett exempel är Maclarens och sedan Calverts sökande efter Troja. Andra källor torde leda fel, som när vuxna människor på fullt allvar letar träskepp högt uppe på Ararat.

Jag menar att det sundaste förhållningssättet är att acceptera att de källor vi har faktiskt finns. Uppgifterna vi kan få från dem förtjänar att prövas, förutsättningslöst. En prövning kan leda till en uppgift förkastas, att den bekräftas eller ses som mer eller mindre sannolik. Men att gå till ren beröringsskräck gagnar inte någon god sak.
 
Därför menar jag att i fallet Uppsala så måste det finnas en god kompromiss mellan att å ena sidan okritiskt se Ynglingatal som en sanning och att å andra sidan helt negligera att Uppsala över huvud taget har nämnts i någon källa före 1164.

Ska vi vara strikta kan vi ju inte veta något om någonting alls (vi kan inte ens vara helt säkra på att vårt eget jag existerar) men en sådan filosofisk hållning är ofruktbar ur vetenskaplig och kulturell synvinkel, och på gränsen till pubertal/gymnasial. Vi måste kunna förutsätta vissa saker, utan att i detalj analysera varje del för sig. Detta är skillnaden mellan att "kunna" och att "förstå".

Bra formulering i ett bra inlägg. Håller med, René Descartes hade blivit en usel arkeolog. Välkommen till forumet!