Gravfält under järnåldern i södra Skandinavien

[Frågvis Amatör]

Vi har diskuterat frånvaron av stora gravfält i Uppåkra och sydvästra Skåne jämfört med läget i Mälardalen.

Ett exempel på hur det kan variera inom Skåne är gravfältet i Färlöv i närheten av Kristianstad.

De undersökta ytorna utgör endast en liten del av Färlövsgravfältet. Utifrån gravfältets
storlek, de synliga lämningarna och de undersökta ytorna vet vi att det
breder ut sig på en grovt uppskattad yta av 500 x 100 m längs höjdsträckningen
”Helgeåsen” (eg. en isälvsavlagring, se Ringberg 1991 s. 46-48), med exponering
främst västerut. Den undersökta ytan var totalt 2700 m2, vilket utgör runt 5 % av
gravfältets totala yta, som uppskattas till omkring 40 - 50 000 m2 (se Förslag till nytt
fornlämningsområde)

Källa: Regionmuseet i Kristanstad:Gravfältet i Färlöv Arkeologiska förundersökningar och undersökningar, 1995 - 2005

Det finns inget liknande i sydvästra Skåne enligt vad jag känner till.

Nu är jag inte ute efter att ha ett skånskt perspektiv utan istället är jag intresserad om dessa gravgåtor finns på fler ställen i Skandinavien?

Områden med möjligt stora befolkningar under järnåldern och mycket arkeologi men få gravar och omvänt?
Har det i så fall varit slättbyggd eller jordbruksbyggd?

Hur många gravar har grävts? Från vilken del av järnåldern är  gravarna? Vilken ålders och könsfördelning hade gravarna?

Thomas I

[Vetgirig]

Frånvaro av gravar/gravfält kan ju också säga något. Jag har en hypotes enligt länken nedan, eftersom det blev aningen långt.

https://www.dropbox.com/s/rlnnquccak5gjpm/Hypotes.doc

[Frågvis Amatör]

Vetgirig.

Frånvaro av gravar/gravfält kan ju också säga något

Det är verkligen gåtan här nere i Sydvästra Skåne.

Jag vet att det finns intressanta gravar från järnåldern uppe vid Sundsvall så gränsen södra Skandinavien kan sättas där.

En annan fråga som diskuterats i Uppåkra-tråden är förhållandet mellan elitgravar och allmänhetens garvar under järnåldern.

Thomas I

[Vetgirig]

Frågvis Amatör!
Dessutom menar jag att det Skåne, som gällde under Uppåkras tid är just ungefär vad vi idag kallar SV Skåne. Närmast har omvärlden enligt vad jag läste några år tillbaks döpt Skåne efter den SV udden på halvön och denna kallades Scandia eller liknande. T o m under dansk tid mindes man att Skåne var annorlunda politiskt längre tillbaks när man gjorde Kristianstad till länsresidens (något som svenska ockupationen behöll). Det finns en avhandling, som kopplar inlandscentra till nära kusten centra. Det "märkliga" är att än idag överensstämmer gränserna för dessa kopplingar.

Alltså, när man i danska dokument läser att Skåningarna gör uppror el dyl, är det inte självklart att befolkningen i HELA dagens Skåne deltog.

Jag själv är född i NV Skåne (släkten), så jag känner ju till en del om bygderna. Uppväxt i Svalöv/Teckomatorp och gymnasium i Lund. Orienterar, så jag har även vistats ute i skogarna och har sinne för att se märkena (spår av olika slag). Min reflektion är att behovet av sten var så stort i Skåne att många gravar strök med den vägen. T ex finns det kvar sådana små stenhögar inne "bokskogen" öster om Lund resp någon skog SO om Lund någon mil. De liknar dessa "Göteborgsdjävlar" i storlek och utseende i vår tid, men jag har ingen aning om innehåll. Idag är de täckta av boklöv och i princip inte synliga. Ibland kallas de odlingsrösen. Vid rätt årstid, så kan man dock skönja dem. Blir det täckande snötäcke, kan man gå ut och söka direkt snön smält bort.  Man bör då kunna se enstaka sten genom lövmattan och avtrycket av en ev kantränna, vill jag minnas.
F ö är det troligt att det mesta av bokskogarna i Skåne inte är så mycket äldre än runt 150 år, förutom möjligen de delar som en gång var adelns jaktskog. Min far har haft fotografier från t ex trakterna av Stidsvig, Ö Ljungby och upp mot Örkelljunga tagna efter 1850 och troligen 1880/90, som visar på öppna marker (betesmark) så långt horisonten räcker med mängder av stengärdesgårdar, där enstaka träd (ek eller bok) finns i något gärdeskors eller hörn. Jag vill tro att merparten av dessa "urgamla" skogar alltså inte är äldre än så.

I trakterna finns en f d allmänning, som idag är uppdelad i ägor inom byn Rösa. Från detta område levererade byamännen sten till stenkrossen i Gråmanstorp (vid järnvägen) i 75 år. Det finns ett gränskors i NV, där det N om ligger kvar ett antal domarringar, vilket ligger i en annan socken och alltså har annan ägare. Även åt V är det några intressanta lämningar. Kvar inne i området (Rösa byamarker) finns några jordkullar, som jag pekade ut för typ 30 år sedan, då de verkade vara missade av dåvarande inventering. Borde vara gravar. I övrigt finns bara vad som betecknas "odlingsrösen" (relativt låga) kvar inom betesmarkerna, men UNDER stenen kollade man inte och där ligger torvad sten. Man kan ju alltid undra över varifrån all sten till stenkrossen togs, för gärdesgårdarna finns i stort kvar. Området har lång kultisk tradition eftersom det i dess S delar finns en rund idag icke synlig (annat än från luften vid rätta klockslag) konstruktion typ 100m i diameter (vallar och mellanliggande diken) dold under torven, troligen bronsålder.

[Yngwe]

Vetgirig.

Det är verkligen gåtan här nere i Sydvästra Skåne.

Jag vet att det finns intressanta gravar från järnåldern uppe vid Sundsvall så gränsen södra Skandinavien kan sättas där.

En annan fråga som diskuterats i Uppåkra-tråden är förhållandet mellan elitgravar och allmänhetens garvar under järnåldern.

Thomas I

Är det så ovanligt att man lokalt saknar gravfält?  Området kring Huskvarna och Jönköping, Bankeryd nedanför höjderna är ett produktivt område som troligen kunna hyst en stor befolkning. Hä r saknas helt gravfält inom närmare 150 km2!!!   Det enda som finns utmärkt är Högagjärde, det bygger på äldre uppgifter, men inga spår finns.  Ska man tolka det som ett tecken på lokalt avvikande gravskick? Eller ska vi tolka det som om man gick upp på höjderna för att begrava de sina. Eller ska vi ta i beräkning sådana saker som erosion, jordbruk, modern bebyggelse, ointresse och så vidare?
 
Själv tycker jag nog man ska förklara variationer med de orsaker vi vet påverkar fornlämningsbilden innan man börjar spekulera i markant avvikande gravskick och dýlikt.
 
 

[Frågvis Amatör]

Yngwe:

Är det så ovanligt att man lokalt saknar gravfält?

Nej, inte i Sydvästra Skåne. Man kan ha lagt resterna av sina döda i mossar som sedan försvann under 1800- och 1900-talet i en omfattande landskapsomvandling. Man bröt torv och torrlade våtmarker. Gravarna finns även i Sydvästra Skåne under järnåldern men inte i den omfattning som befolkningsunderlaget pekar på.

Jag är nog frågande till din erosionsteori eftersom man har schaktat av stora områden runt Malmö de senatse 50 åren och hittat husrester och byar från järnnåldern men väldigt få gravar, om jag har läst litteraturen rätt. Med din erosionstanke borde väl alla spår vara borta?

Generellt i hela nuvarande Sverige står inte järnåldersgravfälten i proportion till befolkningsunderlaget på  någon plats, inte ens GU?

Vi pratar egentligen om omfattningen av elitgravar?

Thomas I

[Yngwe]

Yngwe:

Nej, inte i Sydvästra Skåne. Man kan ha lagt resterna av sina döda i mossar som sedan försvann under 1800- och 1900-talet i en omfattande landskapsomvandling. Man bröt torv och torrlade våtmarker. Gravarna finns även i Sydvästra Skåne under järnåldern men inte i den omfattning som befolkningsunderlaget pekar på.

Jag är nog frågande till din erosionsteori eftersom man har schaktat av stora områden runt Malmö de senatse 50 åren och hittat husrester och byar från järnnåldern men väldigt få gravar, om jag har läst litteraturen rätt. Med din erosionstanke borde väl alla spår vara borta?

Generellt i hela nuvarande Sverige står inte järnåldersgravfälten i proportion till befolkningsunderlaget på  någon plats, inte ens GU?

Vi pratar egentligen om omfattningen av elitgravar?

Thomas I

Jag menar nu inte att erosion är enda anledningen. Men när vi väl nämner den igen. De fynd du hänvisar till i Malmöområdet skulle mycket väl kunna förklaras just med erosion.  Många gravar är relativt ytliga konstruktioner, och av dessa hittar man många som bara har bevarats i sitt absolut djupaste lager, alltså botten på graven. Utöver det har man rester av stolphål, med mycket varierande djup (även inom samma förmodade byggnad) och gropar.  Om man antar att dessa konstruktioner ursprungligen legat djupare än gravarna så beskriver fornlämningsbilden mycket väl erosionens möjliga effekter. Lär gärna artikeln jag länkade till i tråden om erosion, där ser du att den undersökta effekten av erosion på gravar är verklig och i vissa fall dramatisk.
 
Jämför med Jönköpingsområdet. Södra vättersänkan är ett synnerligen produktivt område, klimatet är gynnsamt, här har funnits rikligt med fisk och fågel, närhet till omfattande malmbrytning, goda kommunikationsvägar och så vidare. Ändå finns här inga gravfält alls.  Varför är det så? Är din tolkning att man även här begravd de sina i mossar?
 
Som du säger står nog inte antalet gravar i proportion till befolkningen någonstans. Orsaken är väl troligen en kombination av olika faktorer i olika sammansättning på olika ställen. Att de  nästan helt saknas på några ställen är knappast konstigt.  Vad jag menar är att man lika gärna kan förklara dessa variationer med en mängd omvärldsfaktorer som med ett avvikande gravskick.  Om man ska framföra avvikande gravskick som stark hypotes så borde man rimligen först ha undersökt effekter av erosion, grustäckt, jordbruk, urbanisering, undersökningsbenägenhet, och en uppsjö andra aktiviteter som vi vet kan helt förinta alla spår av gravar.

[Vetgirig]

Yngwe och Frågvis Amatör!
Beträffande erosion, så innebär detta öppna landskap av "stäppkaraktär". För det handlar ju om vinderosion, eller hur? Nu såg inte landskapet i Skåne alls ut som dagens stäppkaraktär förrän successivt efter ca 1850. Våtmarkerna var dessförinnan enormt många, både kalkällsjöar och rena sankmarker. Runt dessa var det buskvegetation eller skog. Områden med höjdlägen, men ibland idag beskogade, var snarast öppet landskap. Insprängt i alla dessa våtmarker låg tidens boplatser.
Våtmarkerna med tidvisa översvämningar var faktiskt väldigt betydelsefulla för ekonomi och försörjning med livsmedel. De utgjorde betesmark för boskap. I medeltiden blev boskap en synnerligen viktig exportvara med marknader inom Holland, Belgien, N Frankrike m fl. Adeln hanterade denna handel och blev väldigt rika på den, vilket alla slotten kan visa.

I Västergötland finns (eller fanns) enorma grusåsar. Minst en av dessa åsar innehöll ca 400 gravläggningar från romersk järnålder när en arkeologisk undersökning aktualiserades. Det handlade om en liten näverask vilken innehöll kremeringsaska och rester av gravgåvor. Asken var nedgrävd och platsen markerades med en liten sten. Till saken hör att de grusgrävare, som slutligen slog larm mindes hur de redan från början noterat dessa svärtade gropar medan de successivt åt sig fram genom åsen. En sådan ås kan alltså ha innehållit 1000-tals gravläggningar. De markerande stenarna fanns bara kvar inom åsens högsta partier och det antogs att stenjagande ortsbor plockat upp sten för byggändamål under tidens gång.

Antag att typ näveraskar med kremeringsaska etc, t ex inom SV Skåne, läggs ned utan markering? Då blir det svårt att uppmärksamma dem.

[Frågvis Amatör]

Vetgirig: Jag gissar också på enkla begravningsritualer för den stora allmänheten.

Den andra frågan är varför elitgravar är färre i Sydvästra Skåne jämfört med Östra Skåne eller Uppsala under järnåldern?

Thomas I

[Yngwe]

Yngwe och Frågvis Amatör!
Beträffande erosion, så innebär detta öppna landskap av "stäppkaraktär". För det handlar ju om vinderosion, eller hur? Nu såg inte landskapet i Skåne alls ut som dagens stäppkaraktär förrän successivt efter ca 1850. Våtmarkerna var dessförinnan enormt många, både kalkällsjöar och rena sankmarker. Runt dessa var det buskvegetation eller skog. Områden med höjdlägen, men ibland idag beskogade, var snarast öppet landskap. Insprängt i alla dessa våtmarker låg tidens boplatser.
Våtmarkerna med tidvisa översvämningar var faktiskt väldigt betydelsefulla för ekonomi och försörjning med livsmedel. De utgjorde betesmark för boskap. I medeltiden blev boskap en synnerligen viktig exportvara med marknader inom Holland, Belgien, N Frankrike m fl. Adeln hanterade denna handel och blev väldigt rika på den, vilket alla slotten kan visa.

I Västergötland finns (eller fanns) enorma grusåsar. Minst en av dessa åsar innehöll ca 400 gravläggningar från romersk järnålder när en arkeologisk undersökning aktualiserades. Det handlade om en liten näverask vilken innehöll kremeringsaska och rester av gravgåvor. Asken var nedgrävd och platsen markerades med en liten sten. Till saken hör att de grusgrävare, som slutligen slog larm mindes hur de redan från början noterat dessa svärtade gropar medan de successivt åt sig fram genom åsen. En sådan ås kan alltså ha innehållit 1000-tals gravläggningar. De markerande stenarna fanns bara kvar inom åsens högsta partier och det antogs att stenjagande ortsbor plockat upp sten för byggändamål under tidens gång.

Antag att typ näveraskar med kremeringsaska etc, t ex inom SV Skåne, läggs ned utan markering? Då blir det svårt att uppmärksamma dem.

Nej, det handlar inte bara vinderosion, utan även om markvatten-erosion. Alltså i praktiken regn och smältvattens som drar med sig jord.  Västra Skåne råkar vara riskområde för båda sorternas erosion. De brukade jordarna i detta område råkar också vara plöjda under längre tid än riket i genomsnitt, och plöjning medför ökad erosion.
 
Grustäkt är också värt att fundera på, hur ser dessa aktiviteter ut i områden vi saknar gravar i. Och likaså hur tillgången på sten ser ut. Är sten en bristvara i ett område kan man närmast förutsätta att man plockat dem från gravfält.

[AndreasE]

De brukade jordarna i detta område råkar också vara plöjda under längre tid än riket i genomsnitt, och plöjning medför ökad erosion.

Det där finns det ju ingen täckning för. Marken i Skåne har endast plöjts i kanske 50 år längre än marken i tex mellansverige, vilket ju på 6000 år inte spelar någon roll alls. Den agrara expansionen i modern tid skedde samtidigt i båda områdena.

Grustäkt är också värt att fundera på, hur ser dessa aktiviteter ut i områden vi saknar gravar i. Och likaså hur tillgången på sten ser ut. Är sten en bristvara i ett område kan man närmast förutsätta att man plockat dem från gravfält.

Grustäkt har förekommit i stor skala i hela landet. Tex är Mälardalen hårt drabbat, då gravfälten ofta ligger på just grusrika moränkullar.

[Vetgirig]

Yngwe!

Nej, det handlar inte bara vinderosion, utan även om markvatten-erosion. Alltså i praktiken regn och smältvattens som drar med sig jord.  Västra Skåne råkar vara riskområde för båda sorternas erosion. De brukade jordarna i detta område råkar också vara plöjda under längre tid än riket i genomsnitt, och plöjning medför ökad erosion.

Att du sedan idag kan uppleva att det finns riskområden för vattenerosion, så menar jag nog att detta är en sentida påverkan. Sådant talade man inte ens om medan jag växte upp, såvida du inte menar kusterosion från havet. Det kan vara terräng närmast något av de större vattendragen i så fall. Påverkan av vatten är snarast något relativt nytt.
Jag kan inte förstå att enbart ca 150 års vinderosion skulle åstadkomma särskilt svåra markskador. Dessförinnan var ju landskapet av sådan karaktär, att jordmaterial genast fångades upp av nästa gärde, buskrad, trädrad. Dessutom var väldigt stor del av marken betesmark och där var humusskiktet bundet av typ gräs. Tag fram en skifteskarta från mitten av 1700-talet och notera hur liten areal av ägornas totala areal, inkl byallmänning, sockenallmänning resp häradsallmänning som eg var "odlad".

Av samma skäl förstår jag inte hur några större arealer kunde påverkas allvarligt av vattenerosion. Strömmade smältvatten någonstans, och det är sällan några fallhöjder att tala om, så fångades det direkt efter några 100 m upp av en sankmark eller kallkällsjö. Marken var ju normalt bunden av gräs, buskmark eller skogsdungar. I så fall hamnade materialet i närmaste sankmark eller kallkällsjö, men inte längre. Och kollar du inom dessa våtmarker, så hittar du inte särskilt mycket material, som kan ha transporterats av vatten. Man ser ganska bra från t ex Google Earth inom plöjda områden. Det svarta är f d våtmarker och kallkällsjöar och de var 10000-tals i Skåne innan de dikades ut från ca 1850. Dessutom är våt lera inte särskilt utsatt för vattenpåverkan, vilket den däremot är av vind medan den är torr. Om det kommer ett störtregn samtidigt med att det är lite käle, så ser man direkt vad jag försöker beskriva. Vatten står precis överallt på fälten, ofta utan att rinna vidare utan det måste sjunka undan. Hur tror du det var när det dessutom var mer betesmark och busk-/trädpartier?

Att du sedan idag kan uppleva något annat nära tätbebyggda områden är en annan femma. Denna påverkan är relativt ny.
 

Grustäkt är också värt att fundera på, hur ser dessa aktiviteter ut i områden vi saknar gravar i. Och likaså hur tillgången på sten ser ut. Är sten en bristvara i ett område kan man närmast förutsätta att man plockat dem från gravfält.

I Skåne är nog dessa 2 fall den största risken för att gravar skall försvinna. Men samtidigt borde det gå att göra en analys över vad som hänt. I Norrland vet jag att lantmätarna MYCKET noggrant ritade in varje litet röse på skifteskartan. Dessutom skrev de i textbihanget noggranna förklaringer över vad byamännen uttalade om ägorna, t ex om rösena, servitut, byns rättigheter inom andra byar etc. Nog borde liknande gälla för skiftningarna inom Skåne.

[Frågvis Amatör]

Vetgirig. Vad jag kommer ihåg som 'glytt' i nordvästra Skåne var att det fanns mer träd och buskar runt slätterna än vad man ser idag.

Rapporten om Färlövs gravfält, där gravtraditionen inte är samma som i sydvästra Skåne, nämner att de flesta monumentala stenmonumenten togs bort på 1700- och 1800 talet och blev murar i stall och ladugårdar.

I Skåne har man forsatt att använda områden med bronsåldershögar som gravområden in i järnåldern. Finns även andra varianter. Idag är många av dessa bronsåldershögar nerplöjda eller har så har det plöjts hårt i deras närhet.

Önskan att bli bränd vid begravningen och sedan få askan strödd över en plats finns kvar än idag.

Jag bara gissar att järnåldersmänniskan var så klok att man inte lät sig begravas i bördig jord, som skelett, här i Skåne.

Thomas I

[AndreasE]

Önskan att bli bränd vid begravningen och sedan få askan strödd över en plats finns kvar än idag.

"Finns kvar" är nog fel ord. I och med kristendomens införande så blev kremering otänkbart och förblev så fram tills modern tid. Dagens "brandgravskick" är helt separat från järnålderns.

Jag bara gissar att järnåldersmänniskan var så klok att man inte lät sig begravas i bördig jord, som skelett, här i Skåne.

Det fanns nog plats för både åker och gravfält även (kanske framför allt) i Skåne. Jag har mycket svårt att tänka mig att avsaknaden av gravfält skulle bero på att man inte ville utnyttja "bördig mark". Långt ifrån all jord var uppodlad på järnåldern. Man behövde ju även betesmark, utmark och så vidare. Även boplatserna låg ju på "bördig mark".   

[Yngwe]

Yngwe! Att du sedan idag kan uppleva att det finns riskområden för vattenerosion, så menar jag nog att detta är en sentida påverkan. Sådant talade man inte ens om medan jag växte upp, såvida du inte menar kusterosion från havet. Det kan vara terräng närmast något av de större vattendragen i så fall. Påverkan av vatten är snarast något relativt nytt.
Jag kan inte förstå att enbart ca 150 års vinderosion skulle åstadkomma särskilt svåra markskador. Dessförinnan var ju landskapet av sådan karaktär, att jordmaterial genast fångades upp av nästa gärde, buskrad, trädrad. Dessutom var väldigt stor del av marken betesmark och där var humusskiktet bundet av typ gräs. Tag fram en skifteskarta från mitten av 1700-talet och notera hur liten areal av ägornas totala areal, inkl byallmänning, sockenallmänning resp häradsallmänning som eg var "odlad".

Av samma skäl förstår jag inte hur några större arealer kunde påverkas allvarligt av vattenerosion. Strömmade smältvatten någonstans, och det är sällan några fallhöjder att tala om, så fångades det direkt efter några 100 m upp av en sankmark eller kallkällsjö. Marken var ju normalt bunden av gräs, buskmark eller skogsdungar. I så fall hamnade materialet i närmaste sankmark eller kallkällsjö, men inte längre. Och kollar du inom dessa våtmarker, så hittar du inte särskilt mycket material, som kan ha transporterats av vatten. Man ser ganska bra från t ex Google Earth inom plöjda områden. Det svarta är f d våtmarker och kallkällsjöar och de var 10000-tals i Skåne innan de dikades ut från ca 1850. Dessutom är våt lera inte särskilt utsatt för vattenpåverkan, vilket den däremot är av vind medan den är torr. Om det kommer ett störtregn samtidigt med att det är lite käle, så ser man direkt vad jag försöker beskriva. Vatten står precis överallt på fälten, ofta utan att rinna vidare utan det måste sjunka undan. Hur tror du det var när det dessutom var mer betesmark och busk-/trädpartier?

Att du sedan idag kan uppleva något annat nära tätbebyggda områden är en annan femma. Denna påverkan är relativt ny.
 I Skåne är nog dessa 2 fall den största risken för att gravar skall försvinna. Men samtidigt borde det gå att göra en analys över vad som hänt. I Norrland vet jag att lantmätarna MYCKET noggrant ritade in varje litet röse på skifteskartan. Dessutom skrev de i textbihanget noggranna förklaringer över vad byamännen uttalade om ägorna, t ex om rösena, servitut, byns rättigheter inom andra byar etc. Nog borde liknande gälla för skiftningarna inom Skåne.

Så du menat att de fysiska lagarna ändrats de senaste 150 åren?  Det är gallemattias, du har uppenbaligen inte förstått hur det fungerar!  Plöjd mark påverkades på samma sätt då som nu. Givetvis kan det skilja sig i hur långt erosionsmaterialet fördes iväg, jag kan inte bedömma skillnaderna specielt väl, men dikning och rätande av vattendrag bör väl rimligen medföra större möjligheter att föra bort material. Dikning blir alltså ytterligare en faktor att hålla reda på.
 
Att du inte förstår att 150 år kan orska stora vinderosionsskador kanske beror på att du inte förstår dig på vinderosion heller?     Det gör inte jag heller, iallafall inte mer än grundläggande funktioner. Men det finns dom som gör, och deras siffror talar för sig själv. det är bara att läsa.

[Vetgirig]

Yngwe!

Så du menat att de fysiska lagarna ändrats de senaste 150 åren?  Det är gallemattias, du har uppenbaligen inte förstått hur det fungerar!  Plöjd mark påverkades på samma sätt då som nu. Givetvis kan det skilja sig i hur långt erosionsmaterialet fördes iväg, jag kan inte bedömma skillnaderna specielt väl, men dikning och rätande av vattendrag bör väl rimligen medföra större möjligheter att föra bort material. Dikning blir alltså ytterligare en faktor att hålla reda på.

Jag vet inte var du bor i Skåne, men jag känner till NV Skåne där jag har släkten och jag är uppväxt i regionen Landskrona/Eslöv/Lund. Dessutom är jag orienterare och har någon gång varit på nästan alla platser inom Skåne. Jag känner alltså terrängen väl. Det verkar i varje fall för mig som om du protesterar utifrån något slags teori och den stämmer inte utifrån mina erfarenheter. Du har inte läst det inlägg jag gjort i ämnet det är uppenbart. Du glömmer alltså att Skåningarna radikalt förändrat landskapet de senaste ca 150 åren. landskapsomvandlingen började ungefär 1750 i och med de första skiftena och att socknarna kom överens om att börja dela upp återstående allmänningar (fälader kallat). Men riktigt på allvar tog omvandlingen fart från ca 1850. Någonstans på nätet finns en serie miljöskisser över Vombsjöns vattenavrinngsområde inkl all avrinning mot Kävlingeån (har nog tidigare kallats Lödde å i hela sin längd). Kolla dess, så förstår du att du är HELT fel ute. Dikning har betydelse, men inte mycket, eftersom fallhöjderna är begränsade, samt att redan på 1800-talet började man täckdika inom Skåne. Uträtning av vattendrag är en sak för sig. I Skåne är vattendragen FLER idag än t ex under 1700-talet, eftersom de serier av kallkällsjöar/sankmarker, som fram till dess avvattnade landskapet, då började ersättas av större diken, vilka idag pekas ut som bäckar. Du måste få in i ditt huvud att Skåningarna inte odlade i större utsträckning än vad inägorna medgav före omvandlingen från ca 1850. De stora arealerna var betesmark (fälader). Dessutom djupplöjde man inte förrän från 1800-talet, vad jag förstår.
 

Att du inte förstår att 150 år kan orska stora vinderosionsskador kanske beror på att du inte förstår dig på vinderosion heller?     Det gör inte jag heller, iallafall inte mer än grundläggande funktioner. Men det finns dom som gör, och deras siffror talar för sig själv. det är bara att läsa.

Du läste alltså inte mitt inlägg där jag pekade ut vinderosion. Det är ju vinden som formar landskapet mer än vatten, särskilt om landskapet var tätare beväxt med busk- resp trädridåer mellan de 10000-tals våtmarkerna. Omformningen består i att material med vinden förs från krönlägen (det är där de förhistoriska boplatserna ligger) till närliggande svackor (där det då fanns en sankmark eller kallkällsjö), vilka alltså fylls igen. Vi är idag så historielösa, att de där framtagna siffrorna kanske borde synas.

Däremot är nog dagens Skånska landskap utsatt för stark jordflykt i övervägande vindar från väster mot öster. Men nu finns bara någon % kvar av alla hinder för jordflykt och vattenerosion, samt att i stort alla uppfångande sankområden och kallkällsjöar är borta.

[Piankhy]

Men riktigt på allvar tog omvandlingen fart från ca 1850. Någonstans på nätet finns en serie miljöskisser över Vombsjöns vattenavrinngsområde inkl all avrinning mot Kävlingeån (har nog tidigare kallats Lödde å i hela sin längd).

Här är en bild av hur Kävlingeåns avrinningsområde förändrats mellan 1815 och 1950: http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/ex_arb_marklara/ESM36/ES98AJ06.GIF

Kartan visar tydligt vilken biologisk mångfald som måste gått förlorad i området.

[Yngwe]

Yngwe!Jag vet inte var du bor i Skåne, ....

Ve och fasa, jag bor inte i Skåne utan vi Vätterns vackra strand.
 
Nu är det väl så att det du gör är att beskriva Skåne i generella drag, vilket inte påverkar hur vi måste se på den lokala påverkan som kan ha skett där marken faktiskt plöjdes eller ärjades. Elller vill du påstå att sådana marker inte fanns innan 1750? 
 
Jag tror det, och jag tror därför att det finns en risk i att gravar, iallafall enstaka, som legat i höjdläge på mark som sedan blivit plöjd, kan ha utpålants av den kombinerade effekten av vinderosion, vattenerosion och plöjning. Jag tänker inte ge mig in på diskussioner om vilken erosionstyp som har störst effekter, jag har läst tillräckligt för att förstå att det är komplicerade skeenden som inte helt lätt låter sig beräknas.... jag nöjer mig med att konstatera att båda typerna kan ha medföra stora jordförluster.
 
Dessutom, jag protesterar inte, jag framför tankar om hur den faktikst påvisade erosionen möjligen kan påverka hur vi ser på det arkeologiska landskapet.  Som du kanske sett verkar den ha gått forumets arkeologer närmast helt förbi. Inte minst de skånska som inte ens berör ämnet Erosionen och jordörlust är ingen teori jag har, den är ett faktum. Kontakta SLU om du tvivlar på de uppgifter du kan hitta på nätet (jag har länkat till en del).   Jag påstår inte att alla skånska gravffält är borteroderade, inte heller att ett enda har gjort det. Jag vill bara påvisa att det är en faktor man bör ha med då man bedömmer det arkeologiska landskapet, tillsammans med många andra.

[Piankhy]

Dessutom, jag protesterar inte, jag framför tankar om hur den faktikst påvisade erosionen möjligen kan påverka hur vi ser på det arkeologiska landskapet.  Som du kanske sett verkar den ha gått forumets arkeologer närmast helt förbi. Inte minst de skånska som inte ens berör ämnet Erosionen och jordörlust är ingen teori jag har, den är ett faktum. Kontakta SLU om du tvivlar på de uppgifter du kan hitta på nätet (jag har länkat till en del).   Jag påstår inte att alla skånska gravffält är borteroderade, inte heller att ett enda har gjort det. Jag vill bara påvisa att det är en faktor man bör ha med då man bedömmer det arkeologiska landskapet, tillsammans med många andra.

Nu beror väl det också på vilken typ av gravar det är. Storstensgravar, rösen och dylikt eroderar väl inte bort så lätt som t ex flatmarksgravar utan inslag av sten? Även bortplöjda rester av gravar har väl bättre hållbarhet om delar av stenkonstruktioner finns kvar under jord?

[Yngwe]

Nu beror väl det också på vilken typ av gravar det är. Storstensgravar, rösen och dylikt eroderar väl inte bort så lätt som t ex flatmarksgravar utan inslag av sten? Även bortplöjda rester av gravar har väl bättre hållbarhet om delar av stenkonstruktioner finns kvar under jord?

Absolut, det beror helt på en mängd olika orsaker. Jag tycker det är vettigt att försöka se vilka aktiviteter som kan ha förekommit inom ett område, och bedömma hur de möjligen kan påverka olika typer av lämningar, och att man gör det innan man drar sina slutsatser.  Man lär knappast kunna bevisa något, men det är ju arkeologer vana vid!