Det fins ingen hedendom med obruten kontinuitet i Sverige, på Island eller någon annanstans oavsett vad man från religiöst håll skulle vilja.
/Micke
Nu finns ju lyckligtvis de nord-europeiska språken kvar, som obrutna kvarlevor från den för-religiösa, antika kultur som rådde i Europa - INNAN medelhavets krigsherrar och despoter lyckades bryta ner dom antika kulturerna och erövra deras rikedomar. Fynden från brons- och järnålder vittnar om att antikens "hedniska" livsfilosofi och kultur utvecklats också i norra Eurasien.
Eftersom de nord-europeiska språken faktisk överlevde finns det alltså endera spår som nu kan anses som små, men säkra vitnesbörd om forntidens nordiska variant av brons- och järnålderns naturfilosofiska fruktbarhetskulturer.
När man läser 1300-talets kopior av fornsagorna får man givetvis beakta att denna kultur mist sin makt och blivit svårt stigmatiserad av dom "främmande herrar" som under 1000-talets början sluttförde sin erövringsvåg av den gamla värld med att "erövrade Nordens hus" (Snorre). Sen dess definierade det teokratiska tyrann-välde alla gamla traditioner som kontradiktioner och antagonister till den "rätta läran".
Med erövringen och förintelsen av Östersjöns anitka kulturformer realiserade det "nya Rom" äntligen Octavians ide om Rom som världens härskande makt och man fick använding för nya definitioner på livsfilosofi såväl som "lag och rätt". När kyrkostaten på 1000-talet erövrat hela den gamla värld - ända upp till "Ultima Thule" och "Mare Coagularum" - kunde romerkyrkan kunde teokratin slutgiltigt definera och utöva "all makt i himmel och på jord".
Givetvis blev all motstånd mot denna teokrati definierad som "syndig" och bestraffad på liv och lemmar. Den antika kulturens naturfilosofiska ideal tynades bort genom tallösa kampanjer, vars grunnläggande syfte var att styrka teokratins oinskränkta makt över såväl liv som död.
Utrotningen av dom klassiska ideal, såväl som alla minnen efter antikens kultur, blev alltså en agenda för "den nya tid". Under 1100- och 1200-talet lanserades ett antal "kulturrevolutioner" över Europa, där alla kunskapstraditioner, riter och kulturelement skulle - med diktat och diktatur - ersättas med det latinska språk och den kyrkliga lära. I perioder blev alla spår efter antikens "hedniska" filosofier förföljd och grymt bestraffad.
Lyckligtvis var NV Europa lite för stort, kallt och difrensierad för att den franco-romanska makteliten klarade behärska alla kulturområden med önskad effektivitet. För att profitera från den nordiska produktion var det nödvändigt att samarbeta med den gamla, nordiska adel och även insätta nordiska lärda i kyrkliga ställningar. Detta ledde bl.a. till att hela den gamla språk-kulturen faktisk överlevd i NV Europa - i motsättning till NÖ Europa där det slaviska kyrkospråket tog presedens och infördes i alla samhällslag, på bekostnad av dom gamla, finsk-ugriska språken. (Hade inte Finland/Estland/Ingermand också hamnat under östkyrkan hade dom FU språk troligen inte funnits där heller...)
I våra dagar kan vi glädja oss över att 1300-talets versioner av nordens forntid överlevde inkvisitionerna - på öarna ute i NV Atlantern. Dock får man beakta att Snorre och hans samtidiga fick skriva om det mesta och utesluta alla "hedniska sanningar" som kunde vecka harme i Achen, Reims och Rom. När Snorres sagor slutförs på 1370-talet har man omskrivit den nordiska forntid så att den passar med dom nya herrar och den "nya tid".
Det är i denna, teosofiska miljö att dom klassiska kulturformer, den forn-nordiska inklusive, defineras som "tro" och "religion". När dessa
termer fortfarande hänger vid vårt tänkande omkring gamla kulturer är det
vi som ärvt teokratins premisser. Att definierade forntidens kulturfilosofi som "religion" blir alltså en grundläggande metodfel.
