FÖR källkritisk?

[Boreas]

Här är en läkares frågor och funderingar ikring myterna om vikingarnas hjälmar.
Som det framgår fanns hornprydda hjälmar redan i bronsåldern, men det är dock mycket tveksamt at dessa används till annat än till prakt och symbolik - som vid processioner och dylikt...

http://www.tidsskriftet.no/?seks_id=362275

[Boreas]

I fråga om källkritik får man nog alltid söka noggrant i logik, kontext och reson när man önskar värdera klassiska källor. Den "konsekventa kritiken" kan tidvis - i frånvaro av självkritisk belysning av egna metoder, premisser och analyser - vara lika fördummande som den "okritiska konsekvens".  "Objektivitet" fordrar ju att man kan bedöma (t.ex.) Eddan eller Adam som dom framstår - i original. "Saklig" fordrar ju att tolkningen föregår inom en vidare referensram, s.k. historisk kontext. Sålunda kan man förhoppningsvis betrakta källan utan "utifrån" och utan prejudikat - samtidigt som förmår att förstå den tid och det miljö som beskrivs - inifrån. 

Då först kan vi hoppas att förstå medelålder-litteraturen för vad den är; historiska källor - men med en del (erinrings-)fel, endera missförstånd och en hel del politiska kompromisser.  Skal källkritiken vara fruktbar får man ta reda på vad som kan verifieras först, och sen plocka eller korrigera det som inte stämmer. (Men att kasta hela Eddan på båten - för att den inte kan verifiera seg själv 700 år efter att den skrevs - blir inte bara löjligt, men också kontra-produktivt.) Sen kan vi diskutera innehåll och innebörd best vi kan - och använda såväl "Ockhams rakniv" som andra analysverktyg - utan att raka av oss hakan, skära allt över en kam eller såga fötterna av varann.  

Vikingarna, såväl som deras förfeder, hade alltså hjälmar. Några av dom hade även horn - men långt ifrån alla.

Uppsala hade visserligen ett "stort gudahov" eller "avguda tempel", allt efter vem man läser. Att den kristna Adam skulle överdriva i sina beskrivningar av detta hedna tempel förefaller milt sagt konstigt. (En annan fråga blir naturligtvis vad som hänt med dom föremån han beskriver...)

Eftersom Adam av Bremen hör till "de lärdes krets" har man intill vår tid tillagt honom större historisk vikt än t.d. "Ågrip" och andra old-nordiska texter. Fast det borde vara tvärtom.

Likadan tillskriver man Alcuins och Dudos skildringar av "barbariska vikingar" historisk vikt - fast dom är del av en öppenbar krigs-propaganda.

Nu är det en normal premiss att "segerherrarna skriver historien". Då borde man klara av att vända lampan mot dom vrån där det källkritiska ljuset hittills inte nått. Det kunde faktisk bibringa ny insikt och ett bättre historiskt förstånd...

[Leif]

Nu är det en normal premiss att "segerherrarna skriver historien". Då borde man klara av att vända lampan mot dom vrån där det källkritiska ljuset hittills inte nått. Det kunde faktisk bibringa ny insikt och ett bättre historiskt förstånd...

Så upplever inte jag den weibullianska källkritiken (den historiekritiska skolan). Den ställer höga krav på samtidighet och att det finns flera oberoende källor som berättar samma sak. Då brukar en segerherrehistoria falla rätt pladask. Och det gjorde de isländska sagorna när de granskades på detta vis, de är inte samtidiga med det de beskriver och de är nedtecknade av "segrarna" i den mening att det var kristna lärde som skrev om hedniska tider. Problemet är då att man slänger ut barnet med badvattnet, man missar de korn av "sanningar" (om man nu får säga så) som finns inlagrade i dem, man missar källorna som vittnesbörder av sedvänjor snarare än historiska skildringar. Men detta är något som under de senaste låt säga 15 åren börjat ändras så smått och en mer sansad källkritik börjar ta form.

Uppsala hade visserligen ett "stort gudahov" eller "avguda tempel", allt efter vem man läser. Att den kristna Adam skulle överdriva i sina beskrivningar av detta hedna tempel förefaller milt sagt konstigt. (En annan fråga blir naturligtvis vad som hänt med dom föremån han beskriver...)

Ju större avgudatempel som finns i Uppsala destu större blir bragden för den som lyckas omvända Uppsala till vitikrist. Är det inte frågan om att Adam helt enkelt äskar medel för sin mission? Och alla som arbetar med projekt och liknande vet väl att man kan söka mer pengar ju svårare uppgift man står inför.... Jag ser inget konstigt i denna form av överdrifter om man väger in lite enkel mänsklig ärelystnad.

[Carl Thomas]

De Isländska sagorna, Adams beskrivning av Sverige osv är mycket viktiga berättelser över vår forntid. De ger oss en helhetsbild som jag tror ligger nära sanningen. Däremot kan vi inte skilja fakta från fiktion när det gäller detaljerna. Många sagor har samma ”författare” = så överförs författarens missuppfattningar till alla sagor han skriver/återger/sammanställer. Samma fel överförs sedan till nya sammanställare - och till våra tolkningsförsök.

Betraktarens öga finner alltid någonstans i sagorna en bekräftelse på det han redan tror, det är med sagorna som med bibeln. Tar man strofer ur sitt sammanhang kan vem som helst, hitta vad som helst, i sagorna och i bibeln. Där ligger alltså en stor fara när man försöker tolka skeenden, händelser, utrustning osv.

Därför är fakta oerhört viktigt. Vi bör alltså skilja på fakta och tolkningar. Fakta är sådant vi VET. Tolkningar är sådant vi TROR.

Varje ny generation historiker idiotförklarar föregående generations arkeologer och historiker beroende på deras tolkningar och arbetssätt. Det är en ganska löjlig situation eftersom föregående generation inte kan försvara sig och sitt tankesätt. På samma sätt kommer naturligtvis nästa generation att idiotförklara oss. Jag ser ingen anledning till att denna trend skulle förändras – om vi inte gör någonting åt situationen.

Vad vi kan göra är att försöka sortera ut fakta, ”varudeklarera” dessa fakta samt därefter tolka de gap som finns mellan de fakta vi känner till. Varje tolkning bör då också redovisas som tolkning samt man bör även förklara hur man tänkt och vilken bas man har för sin tolkning.

Man kan till exempel undersöka vilken sanning som ligger i att man med svärd kan klyva en hjälm på en mans huvud så att både hjälmen och huvudet klyvs ned till skulderbladen. Går det att utföra? Alltså prov med stålhjälm och med läderhjälm samt med ringbrynjeskydd. Vad kan klyvas - och vad kan inte klyvas på detta sätt med ett svärd. Då får vi fakta att röra oss med – och kan jämföra dessa fakta med sagornas berättelser om hjälmar som klövs  = vad är fakta och vad är fiktion.

Vi har ju en hittad hjälm, Gjermundbyhjälmen, låt göra en kopia, fylla med lämpligt material, samt klyva denna hjälm med svärd. = en tidsenlig hjälmtyp som vi vet har funnits klyvs med en kopia av ett vikingasvärd med rätt härdning = vi vet vad som kan åstadkommas med ett svärd mot en hjälm = vi får fakta att röra oss med.

Arbetar vi på ett sådant sätt så tar vi steg efter steg framåt till en allt säkrare bild av vår historia – och vi tar död på, eller bekräftar, en massa myter och tolkningar. Då först kan nästa generation historiker ärva vår kunskap och arbeta vidare med den kunskapen som bas.

Träter vi om tolkningar, alltså om vad vi tror, så blir vi, enligt traditionen, idiotförklarade av nästa generation. Så som och vi idiotförklarar föregående generationers historiker.

Thomas

[Gorm]

Inläggen om experimentell arkeologi är flyttade hit.

Jag har även rensat bort irrelevanta inlägg. Har nån problem med andra användare tas detta med fördel upp med mig eller nån moderator. Det hjälper knappast att ventilera detta öppet i forumet. Det tillför inte heller något till diskussionen.

/Johan - Administratör

[Morran]

Kan det inte vara ett problem att mycket av den historia som finns nedtecknad är skriven av de segrande eller de som hade förmågan att kommunicera annat än genom muntlig tradition. På så sätt utesluts stora delar av berättelser från olika tidsperioder pga statusskillnader och tolkningsföreträden i samhällena under en viss tid.

När det gäller att kritisera tidigare forskning är det väl comme il faut inom forskning, på så sätt att det skall vara konstruktiv kritik som kan ses som metod/teoriutveckling med syftet till att föra vetenskapen framåt. Att enbart leka besservisser är inte speciellt imponerande, eftersom det är lätt att vara efterklok.

Vetenskap är kumulativ och forskning bör gå framåt. Därför ser jag en lika stor risk med att alltför benhårt hålla fast vid gamla gurus inom området, och inte utveckla deras tankegångar.

[gangrade]

Kan det inte vara ett problem att mycket av den historia som finns nedtecknad är skriven av de segrande eller de som hade förmågan att kommunicera annat än genom muntlig tradition. På så sätt utesluts stora delar av berättelser från olika tidsperioder pga statusskillnader och tolkningsföreträden i samhällena under en viss tid.

Det är lite grann så man känner när man jämför grekland och Rom för 2000 år sedan med Norden för 1000 år sedan. Vad mycket mer man hade vetat om man här uppe hade haft samma möjligheter att nedteckna skeenden.

En annan intressant jämförelse vore att titta på hur t ex vietnam-kriget beskrivs i västerlandet och i österlandet. Jag antar att det finns stora skillnadet fastän båda beskriver sanningen, så gott som man känner den.

[Eva]

Kan det inte vara ett problem att mycket av den historia som finns nedtecknad är skriven av de segrande eller de som hade förmågan att kommunicera annat än genom muntlig tradition. På så sätt utesluts stora delar av berättelser från olika tidsperioder pga statusskillnader och tolkningsföreträden i samhällena under en viss tid. <...>

Jag tycker den blinda fläcken är intressant. I varje innevarande tidperiod kan vi objektivt analysera resonemang som ligger före det skeende som format vår egen identitet och våra godkända värderingar. Men när det gäller skeendet som skrev facit för hur vi själva skall manövrera för att passa in och vara godkända så fungerar det sämre, det är ju ett komplementärt förhållande.

Med andra ord: de som skriver in sig i historieböckerna som klartänkta, de är alltid hatade av etablissemanget i sin nutid. Jfr t ex suffragetterna.

[Morran]

Det finns en förvånansvärt enkel fråga man kan ställa sig, om vad som är tillåtet att prata om och vilka ramar som finns, och den lyder "vilka frågor ställer man inte, vad är det som inte syns". Den kan ofta vara lika intressant som "vad ser vi".

Då öppnar man för reflektioner som är kritiska till samtida forskning liksom kan hämta inspiration från historiska källor. För det enda vi kan vara säkra på är att det finns begränsningar för vad som är tillåtet att tänka på även i vår samtid.

Gengrade: Angående Vietnamkriget kallas det hos oss just Vietnamkriget. I Vietnam kallas det för Det amerikanska kriget.

Sedan kan man fundera på om skriftliga källor alltid säger mest. Kanske kan olika fynd från perioden vara minst lika intressanta, för att problematisera de inom skrift utbildade personernas beskrivningar, som må vara färgade av olika maktförhållanden. Inte vem som helst fick eller kunde skriva.

[Eva]

Sedan kan man fundera på om skriftliga källor alltid säger mest. Kanske kan olika fynd från perioden vara minst lika intressanta, för att problematisera de inom skrift utbildade personernas beskrivningar, som må vara färgade av olika maktförhållanden. Inte vem som helst fick eller kunde skriva.

Där kom du direkt på något centralt, för arkeologin letar just efter de materiella bevisen, som kanske motsäger de skriftliga källorna. Detta är en skillnad mellan ämnena arkeologi och historia.

Ja jag vet att det är en förenkling, det finns nutidsarkeologi, det finns gamla lämningar av skrift. Men i princip så..

[Boreas]

Men detta är något som under de senaste låt säga 15 åren börjat ändras så smått och en mer sansad källkritik börjar ta form.

Just det! Om vi fiskar barnet upp igen - ur badvattnet - och anlägger en mer sansad kritik, så får vi anta att den weibullianska paradigmen får revideras. Tack vare en rad nya kunskaper - från 100 års arkeologi, språkforskning och antropologi, jämte dagens genetik - så kan vi nu ta fram dom klassiska källskrifter igen. Då öppnar seg nya möjligheter OCH utmaningar - när vi skal söka rista "korn" från "kli"?

Mens kyrkhistoriens bullar kan kategoriseras som "krigspropaganda", kan forn-nordiska hjältesägner ses som paralella "försvarsskrift". Ett flertal av de forn-nordiska källor kan kanske kallas "kompromiss-lösningar", där basfakta om forn-kulturens mest traditionella värden och hedniska sidor formulerats i poetiska (les: kryptiska) "känningar" - eller konsekvent uteslutits - för att slutresultatet överhuvudtaget kunde passera censuren.

Alcuins samtida är - som nämnt - en tydlig propaganda för "den nya tid". Som härskare kan han konsekvent stigmatisera alla motståndare. Motsvarande kan gamla hjältesägner - där "hjältar och gamla storverk" uppfattas som "försvarsskrift" för dom profana, för-religiösa värden. Senare varianter i samma kategori kan hittas i dom etiska och kunskapsbaserade riktlinjer i "Speculum regale",  eller i kung Sverres akademiska och polemiska manifest "Tal mot biskoparna" där det (traditionella) adels-styret tydliggöras och försvaras - i politisk opposition till påvekyrkan. Snorres eddor och sagor är en tydlig kompromiss där Sturlungernas gamla kunskapskultur den nya politiska realitet och ideologi - medan Adams gester är en omvänd kompromiss - där den nya, men härskande ideologin skriver om, utan att utesluta, den hedna forntiden.

När man vill söka dra ut det historiska värdet från dessa källor får man vara mer än normalt aktsam - åt alla håll, så att säga. I dag kan vi - lyckligtvis - läsa källorna på nytt, eftersom vi nu kan stöda oss på en rad nya fakta från modern arkeologi och besläktade vetenskaper.

Boreas link=topic=262.msg17816#msg17816 date=1227560136]
Jag ser inget konstigt i denna form av överdrifter om man väger in lite enkel mänsklig ärelystnad.

Jag tror inte den sorten invägningar försvarar en rak källkritik...
Att tolka Gesta Hamburgensis ord-för-ord, och i stort, är svårt nog. Utan ytterligare referenser kan vi väl inte använda en hypotes om Adams karaktär som argument i en annan hypotes, alltså hur templet i Uppsala månne vore bestyckat...?

Vad vi vet är vad han skrivit.

Något annat är vad vi givetvis vet om Adams motivation, när han uppträder som en gudfruktig och tro proselyt för sin huvudman, härskarna i Rom - och dennes kultur- och realpolitiska ambitioner. Därmed kan vi kanske granska vad som menas med uttryck som "gud" och "av-gud", eftersom såväl poesin som alla fynd från forn-nordisk tid enbart vitnar om en kultur som som uppmärksammat naturens gång och historiens kronologi, häller än på esoteriska teorier och dylika abstraktioner...
    

[Leif]

Vad vi vet är vad han skrivit.

Gör vi?
Det finns ju bara yngre avskrifter, vilka vi inte vet hur mycket de skiljer sig från ursprungsberättelsen!

Vilket är ett sjuhelsikes problem, som för övrigt gäller väldigt mycket äldre källmaterial.

[Boreas]

Vad vi vet är vad han skrivit.

Gör vi?
Det finns ju bara yngre avskrifter, vilka vi inte vet hur mycket de skiljer sig från ursprungsberättelsen!

Vilket är ett sjuhelsikes problem, som för övrigt gäller väldigt mycket äldre källmaterial.

Jag borde väl omformulera - vad jag menar är att "vi vet vad som står". Sen får man beakta allt det andra, vad gäller rejäl ålder på dom respektive kopior vi sitter kvar med, vem som gjorde dom, etc.  Ser man på Snorre-eddorna från 1370-talet, så är det faktisk ännu mycket jobb kvar - innan vi kan påstå att vi klarat av att sikta ur all väten. I mellantiden får man glädja sej över dom (ständiga) framsteg som görs.

---

I en uppsats från 2005 formulerar Helena Franzèn en intressant reflektion för en tillämpad diskurs, med utgångspunkt i Anders Kaliffs tankar från 90-talet;

”Kultiska och rituella tolkningar ses inte alltid med blida ögon av arkeologvärlden. Ibland anses sådana tolkningar vara oseriösa och anses ibland används när man inte riktigt vet vad ett fenomen är, eller som Kaliff skriver att vissa arkeologer anser kultiska tolkningar vara ”något man som arkeolog tar till när ingen bättre tolkning står till buds!”. (Kaliff 1992: 23)

Han tycker dock det är synd att den inställningen är utbredd i arkeologivärlden. Kaliff framhåller att den inställningen kan bero på att det arkeologiska materialet faktiskt bara består av rent empiriska data och därför är lättare att se på ur till exempel funktionella synvinklar (Kaliff 1992: 26).”

http://www.arkeologi.uu.se/ark/education/CD/Cuppsats/Franzen.pdf


   

[Leif]

När jag diskuterar med "lekmän" så brukar jag få kritik för att jag är för källkritisk. Varför är det så? För att jag vill problematisera eller för att källkritiken har slagit hål på sådant som tidigare varit etablerade sanningar?

Detta gäller speciellt den medeltida historialitteraturen från Norden, de Isländska sagorna samt Tacitus Germania. Jag avfärdar inte allt men brukar artigt upplysa vederbörande om att man kanske inte skall lita på en källa som är nedskriven 200 år efter händelsen den omtalar.

Någon mer som upplevt detta?

Jo, jag upplever det varje gång jag dryftar något med exempelvis Boreas.

Men man kan se det på ett annat sätt, denna tråd inleddes med ovanstående inlägg av Gorm. Studerar man tråden så har cirkeln nu slutits och inläggen mellan mig och Boreas illustrerar exakt det du beskriver. Men förhoppningsvis har vi nått lite längre, det kanske inte är en cirkel. Med lite tur har vi bara fullföljt första vändan i en hermeneutisk spiral där vi nu kan börja angripa problemet med ny förförståelse?

[Boreas]

När jag diskuterar med "lekmän" så brukar jag få kritik för att jag är för källkritisk. Varför är det så? För att jag vill problematisera eller för att källkritiken har slagit hål på sådant som tidigare varit etablerade sanningar?

Detta gäller speciellt den medeltida historialitteraturen från Norden, de Isländska sagorna samt Tacitus Germania. Jag avfärdar inte allt men brukar artigt upplysa vederbörande om att man kanske inte skall lita på en källa som är nedskriven 200 år efter händelsen den omtalar.

Någon mer som upplevt detta?

Jag har en rad gånger upplevd precis det samma märkvärdighet. När man problematiserar en vedertagen sanning kan såväl lek som lärd känna sej provocerad - skillnaden är lyckligtvis att ett antal lärde också förstått att socialvetenskapliga sanningar sällan är kategoriska, men behöver ständig prövning. Inte minst gäller det dom källor du visar till, vilkas sanningsgehalt har blivit diskuterat i drygt 100 år...

När man pratar om källkritik så får man vara noga med att kolla alla relevanta källor som rör ett och samma ämnesområde - innan man kan lita på en "kritisk hållning". Den källa till kritik du visar till påstår alltså att man "inte kan lita på Tacitus och dom isländska sagorna". Hur kritiskt har du sen granskat DET påståendet? 

Till exempel; Ett primärt argument för att vi måste avfärda dessa källor tycks vara att dom inte är "samtidiga", men skrivna 200+ år efter dom händelser dom refererar. Betyder det att vi har klara bevis för att Tacitus och Snorre INTE satt på bibliotek fulla av noggrant selekterade källor från och om de händelser dom refererar? Har vi också full översikt över medeltidens och järnålderns litterära och akademiska traditioner?! För det tredje - såframt VÅRAT referensmaterial er svagt, hur skal vi utöva en säker källkritik och därefter lägga fram säkra konklusioner om de historiker vi här omtalar?

Man upplever sällan att "moderna" historiker vågar seg ut över den Weibullska rakhyvel, vilken närmast beskurit omtalade källor för envar pålitlighet. En konsekvens har tyvärr blivit att an - med nationalismens hjälp - också rakat dom gamla nordbon för såväl historisk relevans som civil värdighet.

Dagens "etablerade sanning" är ju redan ett halvsekel gammal - och baserad på en form för "källkritik" där man kategoriserar en rad källor - okritiskt. Ett väsentligt poäng med Ockhams rakhyvel er just att inte skära av sig hakan i jakten på en renare sanning. Därför får vi acceptera att en rad frågor omkring dessa källskrifter fortfarande står under debatt. En dogmatisk avvisning är minst lika problematisk som en kritiklös läsning av dom forn-nordiska sagor - och en litteratur som fortfarande är relativt svåråtkomlig...

Jo, jag upplever det varje gång jag dryftar något med exempelvis Boreas.

Men man kan se det på ett annat sätt, denna tråd inleddes med ovanstående inlägg av Gorm. Studerar man tråden så har cirkeln nu slutits och inläggen mellan mig och Boreas illustrerar exakt det du beskriver. Men förhoppningsvis har vi nått lite längre, det kanske inte är en cirkel. Med lite tur har vi bara fullföljt första vändan i en hermeneutisk spiral där vi nu kan börja angripa problemet med ny förförståelse?

Tack så mycket - spiralen lär stå för evolution...!

[Leif]

Det är nog ingen arkeolog som är inte intresserad av att använda historiska källor för de tider då sådana finns. Däremot tillämpar de flesta av oss yrkesverksamma arkeologer en stor försiktighet i användandet av historiska källor, om inte annat för att vårt primära källmaterial är olika former av materiell kultur.

Sedan innebär det faktum att arkeologer endast undantagsvis befinner sig i projekt där man kan arbeta med stora skeenden över stora områden att de i denna tråd diskuterade källorna sällan blir speciellt användbara.

[Boreas]

Det är nog ingen arkeolog som är inte intresserad av att använda historiska källor för de tider då sådana finns. Däremot tillämpar de flesta av oss yrkesverksamma arkeologer en stor försiktighet i användandet av historiska källor, om inte annat för att vårt primära källmaterial är olika former av materiell kultur.

Sedan innebär det faktum att arkeologer endast undantagsvis befinner sig i projekt där man kan arbeta med stora skeenden över stora områden att de i denna tråd diskuterade källorna sällan blir speciellt användbara.

Det är och blir ett trist faktum att alldeles för få arkeologer har fått - och får - möjlighet att forska mer effektivt efter dom större linjer.

Bland det fåtal som får denna möjlighet tillhör alla dom skarpaste skolastiker - alltså dom som först lärt sig gå rakt på dom "riktiga svaren", uppfatta "riktig metodik", utföra "riktig kompetens" och problematisera dom "riktiga utmaningar" - enligt rådande uppfatning. När karriärkriterierna så är uppfyllt och professeurtiteln lett till forskar-ställning har man tyvärr svårt för att forska kritiskt på de ämnen man behandlat i egna uppsatser, föredrag och avhandlingar. Man vill givetvis inte motsäga sig själv. För att inte tala om kollegiet och goda kolleger. Och sen är det kollegerna i andra kollegier. Bordet fångar och ensamma finkar lever som känt inte länge utanför flocken...

Mer praktiska arkeologer får ju i sin tur lita på sina teoretiska kolleger. Därmed kan det stora flertalet (tyvärr) bli alldeles för "försiktig". Konsekvensen blir att man inom proffessionen kommer sakna den POSITIVA självkritik som är nödvändig för såväl objektivitet som kreativitet. Det är ju - tyvärr - mycket sällan att vi ser professeurerna själva gå ut mot rådande uppfatningar - för att driva fram ny kritik inom ämnet, högre engagement inom forskningen eller större självständighet och kreativitet bland studenterna.

Det är i vår tid alldeles för få av våra professeurer som går främst i leden för att visa studenter, kandidater, docenter och magistrar vad som ligger i begreppet "vetenskapligt courage". Numer vill dom inte ta upp kontroversiella frågor för att slippa riskera att vara "politisk inkorrekt" eller på annat sett få plättar på CVn. I alla fall inte före dom blir emeriter...!

Nu är det givetvis lätt att skriva önskelista till jul, nått helt annat är det ju att driva fram förändringar och hålla blicken på objekten och utmaningen, utan att mygla till plånboken, i den praktisk-politiska vardag. Ej heller vill jag påstå att vi inte har t.d. lysande exempel på bra professorer, doktorer och doktorander. Lyckligtvis finns dom - men så långt jag sett finns det fler almäna historiker och praktiska arkeologer som visat sig vara "utomordentligt bra" - där djuplek, integritet och bildning har kommit i tillägg till vidd, kommunikation och utbildning.

I Sverige har man dessutom fått en rad dugliga amatör-historiker som ständigt ställer nya frågor om gamla "sanningar". Själv tycker jag främst om de "nya sanningar" som nu lär oss repetera endera "gamla frågor" - som legat olöst ända sen Rudbeck avslutade de första sediment-analyser och etablerade arkeologi som vetenskap. Det borde vara en styrka för fora som detta - såväl som de historiska ämnen, professionen och den almena bildning...   

 

[Gandalf]

När karriärkriterierna så är uppfyllt och professeurtiteln lett till forskar-ställning har man tyvärr svårt för att forska kritiskt på de ämnen man behandlat i egna uppsatser, föredrag och avhandlingar. Man vill givetvis inte motsäga sig själv. För att inte tala om kollegiet och goda kolleger. Och sen är det kollegerna i andra kollegier. Bordet fångar och ensamma finkar lever som känt inte länge utanför flocken...

Eftersom det är en gammal tråd så passar jag på att införa en ny, men relevant, frågeställning ang. just nämnda citat som råkar sammanfalla med en fråga jag länge funderat på.

Man vill givetvis inte motsäga sig själv..
Fullt förståeligt men bör man inte kritisera sig själv för att utvecklas? Gamla forskningsresultat måste väl omvärderas vartefter nya rön uppdagas, så även sina egna? Hur lämpligt är det att hänvisa till sina egna resultat för att stärka sina nya teorier och nya resultat? Ligger det inte en fara i det som forskare oavsett man är disputant eller professor? Det är dock något jag uppmärksammat ett flertal gånger där det verkar som om antalet källhänvisningar är viktigare och mer tyngdgivande än själva källan i sig. Som lekman har jag svårt att ta forskare på allvar som hänvisar till sina egna forskningar i alltför hög grad. Naturligtvis kan man alltid ge tyngd åt sina egna teorier om man hänvisar till sina egna efterforskningar enligt sagda premiss. Hur uppfattas detta av en yrkesman/kvinna?

Hoppas jag inte ledde in ämnet på ett alltför avlägset sidospår nu..

[Mats Hansson]

På mig väcker alltid andras självkritik en viss känsla av seriositet. Den föreläsare som vågar säga att han/hon för ett antal år sedan ansåg si och så men nu har ändrat uppfattning lyssnar man alltid lite extra på. Vilket ju är lite löjligt, kanske, borde väl vara mer betryggande med en som hela tiden kommer fram till samma forskningsresultat/uppfattningar som tidigare. Men man borde i alla fall vara ödmjuk inför att det man hävdat förut kanske inte är hela sanningen.

/Mats

[supergeten]

På mig väcker alltid andras självkritik en viss känsla av seriositet. Den föreläsare som vågar säga att han/hon för ett antal år sedan ansåg si och så men nu har ändrat uppfattning lyssnar man alltid lite extra på. Vilket ju är lite löjligt, kanske, borde väl vara mer betryggande med en som hela tiden kommer fram till samma forskningsresultat/uppfattningar som tidigare. Men man borde i alla fall vara ödmjuk inför att det man hävdat förut kanske inte är hela sanningen.

/Mats

Självklart är en människa som hela tiden är beredd att omförhandla sina egna åsikter/kunskaper långt mer förtroendegivande än motsatsen.

I den nya matematiken kan 1+1 egentligen bli 3. Supersträngteorin ställer det mesta på ända och är ett praktexempel på hur vääääldigt många människor måste omförhandla sina sanningar. Detta pga att någon hela tiden utmanat sina egna kunskaper.