I början, Kristendomen var för antikens intellektuella en "träl-religion" eller "fattigas religion". Ätandet av en gud i form av bröd (hostia) och vin-drickandet var dock känd för grekerna redan förut från dionysiska kulten. Därför de kritikerade inte denna form av kulten men frekvensen av ceremonin - varje söndag. I kulten av Dionysos förekom stora ceremonin av detta slag bara en gång om året om inte även en gång var tredje året. Det kritiserades också att alla kristna kunde närvara gudomliga "mysterien", inte bara de initierade som "bakchoi" i Dionysos-kulten.
Efter första åren av folk-rörelse. kristendomen blev hierarkisk och delade församlingen i grader så att inte alla kunde bli tillåtna att ta nästa steg i kyrkans undervisning och närvara under hela mässan. En sån mysterie-kristendom, som tagit till sig kritik från antika intellektuella, är beskriven i Corpus Areopagiticum av Pseudo-Dionysius the Areopagite. (Se
http://en.wikipedia.org/wiki/Pseudo-Dionysius_the_Areopagite. Den blev skriven före 532)
Efter att ha fått monopol i officiella kulten, katolska kyrkan blev ganska tolerant mot lokala gudarnas troende, som överlevde på olika ställen, för det mesta ute på vischan (pagus). T ex före 1350 de gjorde ingenting mot Dianas "trogna", som vi idag brukar kalla häxor. Efterföljare av olika master-schamaner eller folkliga "heliga kungar" (Cernunnos - senare Herne; folklige Kung Arthur av Mabinogions Spoils of Annwn; Hellequin - Wilde Jäger, etc.) kunde hålla deras ceremonier ute på landet, utan förföljelse. De blev ibland fördömda i predikan, som vi kan läsa idag, men det var allt.
Senare, efter Digerdöden - kyrkan måste leta efter fiender av Gud som orsakade pesten, för att inte förlora prestigen... Och de brukade funna dem - judar, heretiker, häxor, etc. Det var kristendom som förkastade toleransen för många sekler.
