När användes den medeltida dh-runan?

[Bäckahästen]

När användes den medeltida dh-runan? Jag har hört att den är väldigt ovanlig. Är det någon som har några länkar till konkreta exempel där runan används under medeltiden (till exempel dopfuntar, gravhällar eller liknade)?

[Bäckahästen]

Dh-runan symboliserar samma ljud som isländskans ð. En bekant till mig sa att denna bokstav aldrig funnits i svenskan. Själv har jag för mig att jag har sett den i tex Äldre västgötalagen, men jag kan komma ihåg fel.

[Bäckahästen]

Ingen som känner till något konkret exempel där dh-runan är med?

[Castor]

Det är egentligen inte alls någon runa, utan ursprungligen ett forniriskt tecken (ett latinskt d med ett streck) som lånades in i den fornengelska skriften och vidare till skandinavisk och isländsk skrift. "Eth" ska visst förekomma i medeltida dokument avfattade på folkspråken över hela Norden...

http://en.m.wikipedia.org/wiki/Eth

[Bäckahästen]

Tack för ditt svar och den intressanta länken Castor. Det uppskattas verkligen. Men visst var dh-runan en runa. Gå in på wiki-sidan i länken och kolla runa nummer 6 i det medeltida runalfabetet så ser du hur den ser ut.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Runor

[Castor]

Nja, den runan är en stungen þ-runa. Helt analogt med att den medeltida d-runan är en stungen t-runa.

I den yngre (16-typiga) runraden kunde ju ett tecken användas för flera närliggande ljud (samma tecken för tonande och motsvarande tonlösa konsonant t.ex.). Genom att lägga till prickar (så att en del av de flertydiga runorna blev "stungna") kunde ett mer entydigt runalfabet skapas.

[Bäckahästen]

Så här skriver Lars Magnar Enoksen om just denna runa

dh-runan är en stungen th-runa, denna runa är mycket sällsynt och dess ljudvärde är "dh". (Den vanliga th-runan används annars både för ljudvärdet "th" och "dh").

Även Riksantikvarieämbetet har samma åsikt har jag upptäckt. http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/runskolan/allmant-om-runor/har-det-funnits-flera-olika-runrader/ Längst ner på sidan står det om de medeltida runalfabetet.

[Castor]

Den stungna þ-runan fanns nog mest bara för att den var möjlig, men i praktiken var det nog få som gjorde skillnad mellan tonlöst och tonande läspljud.

[Bäckahästen]

Du har nog rätt i ditt resonemang Castor. Det verkar logiskt och förklarar varför dh-runan är så ovanlig.