Om vi håller oss till kungar så är det alltså riktigt ont om utförliga belägg om kungar och än värre med förklaringar hur dom fungerar i samhället tydligen.
Gotland är dock ett intressant exempel, där verkar det ju funka utan kungar. Fanns där alltså ingen elit?
Dels är det väl ganska svårt att prestera utförliga belägg om en företeelse som per definition ligger före den tid då förekomsten av skriftliga belägg kom att öka? (alltså före kristendomen). Så även om vi skulle försöka hålla oss till topic, blir svaren knapphändiga och osäkra.
Sedan om nordeuropeiska kungar. Det finns ju en romantiserad bild av ett ganska egalitärt germanskt samhälle, med en bas av fria män (och tydligen ganska fria kvinnor, jämfört med den kristna världen). Redan Tacitus svärmade för den bilden.
Han var väl den förste som talade om att germanerna - eller om det var vissa stammar, orkar inte leta - valde kung i ofredstid och att man då lydde kungen blint.
Ett sådant beteende, om det stämmer, är enligt min uppfattning inte ett tecken på underkastelse, utan på den enkla insikten att tydliga ordervägar och beslutshierarki är det enda som fungerar i krig. Det gäller även demokratiers försvarsmakter i våra dagar.
Nu ska jag tjata om Olav den Heliges saga. Igen. Men jag hoppas att du förlåter detta, då jag inte gör det för att återgå till VG/MD-frågan utan för att peka på att i kapitel 80, så läser Torgny Lagman lusen av kung Olof Skötkonung.
Även om den återgivna händelsen helt och hållet är funktion, så återger Snorre ett eko av en kungafunktion som är långt från att vara av Guds nåde. Kung tillåts man vara så länge man sköter sig, annars åker man ut.
Kanske har vi i den sekvensen ett litet fönster i historien som låter oss se hur det var att vara kung i det förkristna Nordeuropa. För min egen del är gåshuden inte långt borta när jag läser det.
Slutligen ser jag att Boreas talar mycket om arvkungadömen, men samtidigt kan vi konstatera att Sverige varit valkungarike (970-1544) i 574 år (eller mer) men arvkungarike i endast 471 år... Men man har förstås i hög grad valt kungar ur kungafamiljerna, ett beteende som antagligen är klart äldre än kristendomen.
