En gissning är att den yngre (16-typiga) futharken skapades inom den sydvästskandinaviska elit som var ansvarig för vikingatågen, statsbildningsprocesserna och, så småningom, anammandet av kristendomen. I slutet av 700-talet, när den nordiska yngre runraden kom till, hade runskriften i stort sett övergivits i resten av den germanska världen. Bland anglosaxare och friser skedde ett par hundra år tidigare en utveckling mot ett utökat runalfabet (med 34 tecken i den slutgiltiga versionen). På 700-talet hade anglosaxarna övergått till latinsk-iriska bokstäver, men behållit de två runorna thorn och wynn.
En annan gissning är att den samgermanska äldre (24-typiga) futharken primärt användes av en ambulerande krigar- och handelsmannaaristokrati. Denna aristokrati, som hade såväl väst- som östgermanska rötter, migrerade till Norden i flera vågor mellan det andra och det sjunde århundradet.
En tredje gissning är att när den yngre futharken först såg dagens ljus i slutet av 700-talet berodde den förenkling av runalfabetet som då hade skett, dels på en anpassning till att det talade språket hade förändrats och dels på att impulserna utifrån upphörde då runor inte längre brukades i resten av Europa. Flera av de äldre runorna glömdes helt enkelt bort.
