Om vikingatida järnframställning i Uppland

[Yngwe]

Nja, masugnen i lapphyttan är den äldsta man funnit, vilket inte betyder att den måste vara den första....vilket inte betyder att den inte är intressant. Tvärtom är den mycket spännande.


Läste nyligen om senaste rönen om Jönköpings järntillverkning. Tydligen verkar det som om järnframställning kanske ska ses som själva grunden för stadens tillkomst , baserat på att huvudgatans äldsta byggnader klart är knutna till detta. Det verkar dessutom vara en gammal tradition redan då då omgivningarnas järnframställningsplatser från vikingatid uppvisar en regelbundenhet i sin utformning som tolkas på en organiserad industri.


Spännande vore också att få veta när gruvdriften i Taberg började.... Fer de Takaberg var det bästa som fanns att få....

[Vetgirig]

Danmark hade sitt järnbärarland i omgivningarna till gränskorset i SV mellan Skåne, Halland resp Småland (Finveden). Gränserna drogs sannolikast upp just här, så att järnfyndigheterna delades mellan danske kungen och tiohäradsbygden (stöttad/medlad av svenske kungen). Vid tiden var inte tiohäradsbygden en del av det svenska riket, men att svenske kungen var representerad innebar ett stort steg i den riktningen.

Detta järn skeppades i tre riktningar. Dels mot Helge Å, dels mot Rönne Å och dels mot Lagan. Befästningarna i Vittsjö, Knäred syftade till att kontrollera handeln med järn. Den koncentrerade järnproduktionen i regionen sökte sig sedan norrut längs Lagan, som kunde nyttjas för tunga transporter. Tabergs Bergslag utvecklades ur detta.

[Boreas]

Den äldsta industriella produktion av kvalitetsjärn vi känner till föregick i Mitt-Norden, från ca. 500 f. kr. Det är också i dessa trakter man lär ha utvecklat dom berömda stålkvaliteter som användes i svärd typ Ulfberht.

 
Jernproduksjonen i Trøndelag har ei historie tilbake til ca. år 500 før Kr. og fram til vår egen tid. Produksjonen har særlig skjedd i tre faser i løpet av denne tidsperioden, med topper og sammenbrudd som kan sees i sammenheng med andre historiske begivenheter. Den første epoken hadde en produksjons-topp ca. år 0, men brøt sammen rundt år 300 e. Kr. Så starter en ny produksjonsfase, med en ny teknologi, fra ca. år  400.

...

Den aller eldste jernproduksjonen var basert på utvinning fra myrmalm. Denne foregikk i de østlige deler av Trøndelag og i Jämtland, ofte helt oppe ved skoggrensa i dal- og fjellbygder.

Arkeologiske undersøkelser og dateringer, blant anna fra anlegg på Heglesvollen ved Levanger og i Meråker, har gitt en del overraskende resultat. Forskerne fant en type ovn som  ikke var kjent fra før, verken i Trøndelag eller andre steder. Anleggene viste seg også å være fra ca. år 0, og langt eldre enn tidligere antatt. Steinmuringa på ovnstypen var håndtverk av ypperste klasse. I ettertid er samme alder og samme type teknologi registrert på 300 tilsvarende anlegg. Denne eldste jernframstillingsteknologien, som har sitt kjerneområde i Nord-Trøndelag og Jämtland, ser altså ut til å være oppfunnet i her, og den har ikke spredt seg til andre områder.

Beregninger som er gjort av omfanget på produksjonen i denne tidligste fasen, viser at et gjennomsnittlig anlegg har hatt en årlig produksjon på rundt 2,5 tonn råjern. Dette var jern nok til 10 000 økser - altså en produksjon langt utover det lokale behovet og slett ingen småskalavirksomhet! På Namsskogan og ved Tunnsjøen er det funnet eksempler av råjernklumper på ca 20 kg, som en antar var vanlig størrelse på ”handelsvaren”.
 
En slik ”industri” må ha krevd en ganske omfattende og velorganisert infrastruktur med tilgang til mye arbeidsfolk, arbeidsbrakker og et velfungerende distribusjonsapparat. Produksjonen har forsynt hele landet med jern, og jern ble eksportert både til Sør-Skandinavia og Kontinentet. Germanere og romere trengte nok rikelig tilførsel av sorten for å kunne føre sine kriger!

...

I den neste jernproduksjonsfasen; perioden som kalles yngre jernalder, endres framstillingsteknologien, og den blir kjent og spredd over hele Skandinavia. Dette blir en  typisk småskalaproduksjon med langt lavere produksjonsomfang på mange små, spredte anlegg.

http://www.namdal.info/historielag/2009/foredragarsm09.htm

[supergeten]

Man kanske kan säga att vår tidigare historiska bild av nordisk järnframställning varit tämligen blygsam? I så fall kan man även fråga sig om de nya insikterna öht förmedlas, skolor osv.

[Boreas]

Visst.

På bakgrund av dom uppgifter jag redan refererat (ovan) hade man under tidig romartid (seklen före och efter Kristus) en höjd på järnframställmningen i Mitt-Norden, med mer än 200 aktiva masungnar samtidigt.

Sammantaget ger det - enligt Stenvik et al - en produktion på ca. 50 ton årligt, vilket jag angav ovan. Som du ser har man tyvärr inte ens dom arkeologiskt och historiskt bildade medlemmar på detta forum haft tid kommentera dessa faktauppgifter. (Kanske inte så konstigt att våra lärobok-författare och politiker sen inte förmår uppfatta dom historiska värden som ligger bakom vårt kulturarv...  )

Orsaken till den storskaliga produktionsväxt lär givetvis förknippas med ett starkt ökande behov av järn. Denna kraftinsats kan svårligen ses som annat än en reaktion på den romerska aggression och dito invasioner i central-Europa. Här får dom försvarande germaner, goter och vender ett omedelbart behov för en infrrastruktur som kunde producera och underhålla större armeer av dedikerade strateger och krigare - med avancerade krigsvapen.

När nordborna slutligen lyckades hejda den romerska plutokratins plan om "världsherradöme" - och dito invasion av "Germania superior" (Tyskland och Danmark) - var det alltså med hjälp av ett mycket väl organiserat och massivt stöd från den Skandinaviska halvön.

Det må ha vært noen med stor makt i Nord-Trøndelag for å kunne organisere en såpass omfattende virksomhet. Bautaene som denne gamle makteliten fikk reist etter seg ser vi i dag som monumentale gravhauger, i områder som smykker seg med betegnelsen  ”høvdingeseter”: Mære, Allstadhaug, Egge, Stiklestad, Bertnem….

I disse områdene er det også en kan finne det flotteste gravgodset, som for eksempel statusgjenstander med opphav fra Romerriket.
 
Virksomheten i eldre jernalder medførte dramatiske påvirkninger på det trønderske landskapet. Produksjonen krevde ufattelige mengder med ved. Store områder med furuskog ble rett og slett avskoget, og terrengdekkende teppemyrer vokste fram. På de fuktige myrene fikk furua problemer med å reetablere seg. Om granskogens innvandring i Trøndelagsområdet på denne tida også kan skyldes en menneskeskapt påvirkning, er et spørsmål som kanskje må opp til ny vurdering!

http://www.namdal.info/historielag/2009/foredragarsm09.htm

[Yngwe]

Man kanske kan säga att vår tidigare historiska bild av nordisk järnframställning varit tämligen blygsam? I så fall kan man även fråga sig om de nya insikterna öht förmedlas, skolor osv.

Ja det håller jag med om.


Intressant vore att jämföra med omgivningens järnframställning. Kan man se områden som saknar sådana så kan man ju förmoda att detta vakum skulle suga in skandinaviskt järn...  och då kanske vi ska omvärdera vikten av de klassiska varorna som "exporterades"....

[Boreas]

Ulfberhts stålkvalitet har inhemska rötter:
http://www.theepochtimes.com/n3/1134288-a-step-closer-to-the-mysterious-origin-of-the-viking-sword-ulfberht/

Ref.: http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4042.0.html

[Ättelägg]

Skulle tro att ulfberht är en omskrivning. Vanlig tolkning är just namnet ulfberht, typ varg-ljus, dock skrivs orginalet +ulfberh+t. Namnet är alltså ulfberh - kan tolkas som varg-björn. Korsen är problematisk då de tolkas som kristna, oavsett betydelse ser vi samma på runstenar, främst i Uppland där korset och punkt skiljer ord åt. Varg-björn är intressant då vi kan lösligt koppla det till ulvhedningar och bärsärkar. Skulle mao kunna tolkas som religiöst behäftad produktion. Arabiska källor benämner vapen som en av produkterna som varjagerna förmedlar, dock torde det inte vara färdiga svärd för arabiskt användande utan snarare stål för vapenproduktion. Korset torde ha haft en magisk innebörd för hedniska nordbor än en kristen identitet redan tidigt då de stött på symbolen tidigt men oavsett kan man se hjulkors osv långt tidigare så innebörden behöver inte i sig betyda kristendom som så. Innan vi blev kristna torde kristendom inte innebära problem för ett samhälle med mångreligiös inställning, en religion bland många så att se korset som uttryck för kristendom blir något problematiskt för tiden. Vi ser en mkt avancerad järnframställning tidigt i norden, så tidigt att den gränsar till kontakt med järnetsursprung, stäppen. Vi har rödjordsanvändning runt år 700 fkr och järnproduktion från malm (mkt mer krävande) i Uppland runt år noll. Mao var tekniken mkt avancerad mkt tidigt och det är svårt att se varför nordborna skulle behöva importera produkter från kontinenten. Skandinaviska halvön är mkt rik på järn och tekniken fanns där. Vad jag förmodar är att iden föddes med en syn på barbar och söderns kultur, men även uppgifterna om kelternas dåliga vapen och därmed undermåliga produktion gentemot romersk. Nå nuvarande Frankrikes keltiska anfäder må ha haft en låg kvalitet men inget säger att detta gällt norden. Är det en slump att germanerna expanderade på kelter och romarnas bekostnad? Varför stötte romarna på patrull gällande germanerna? Inte genom folkmängd eller tekniska inovationer, kulturellt? Möjlig förklaring dock kan Skandinavien varit inte enbart en livmoder för folk utan även stål. Som bekant, Svensk stål biter.

[Vetgirig]

Det handlar knappast om "vacum" inom järnproduktion och dess slutprodukter för att utröna var ev marknader för exportjärn är belägna. S k bondejärn kan framställas var som helst i världen vid den tiden utom i Nord- resp Sydamerika (de hade endast allmänt känd teknik för att framställa koppar vid denna tid, guld hamrade de ut har jag för mig). Istället handlar det om vilken kvalitét på järnet som kan erbjudas, vilket attraherar en marknad. Likaså om högkvalitativa slutprodukter kan framställas, typ Ulfberth svärd etc.

[fire4h8]

Det handlar knappast om "vacum" inom järnproduktion och dess slutprodukter för att utröna var ev marknader för exportjärn är belägna. S k bondejärn kan framställas var som helst i världen vid den tiden utom i Nord- resp Sydamerika

Menar du att möjligheterna att framställa bondejärn var oberoende av tillgången på sjö-/myr-/jordmalm? Att det bara är en slump att vi hittar massor av spår av järnframställning i norra Skåne men inte på Själland, eller i Möre men inte på Öland?

[Vetgirig]

Menar du att möjligheterna att framställa bondejärn var oberoende av tillgången på sjö-/myr-/jordmalm? Att det bara är en slump att vi hittar massor av spår av järnframställning i norra Skåne men inte på Själland, eller i Möre men inte på Öland?

Naturligtvis är järnframställningen beroende av råvarutillgång. "Malm" resp träkol, men även leror för att kunna täta ugnarna. Där det finns råvaror, tillverkas bondejärn för lokalt bruk.
Det var inte "bondejärnet" som gick på export?

[fire4h8]

Naturligtvis är järnframställningen beroende av råvarutillgång. "Malm" resp träkol, men även leror för att kunna täta ugnarna. Där det finns råvaror, tillverkas bondejärn för lokalt bruk.
Det var inte "bondejärnet" som gick på export?

Det tror jag nog i.o.f.s. att det gjorde, om man vill kalla handel mellan så närliggande områden som t.ex. Möre och Öland för "export". Men min poäng var framför allt att där förhållandena inte tillåter framställning av bondejärn, där är det nog verkligen relevant att tala om ett "vakuum" som måste fyllas med import.

[Vetgirig]

Att föra järn från Möre till Öland kallar jag inte i o f s export. Då avser jag järn, som transporteras långväga till en köpare/distributör.

[Vetgirig]

Eg märkligt att järn inte framställs på Öland, när Gutarna framställer bondejärn på sin ö.

[Ättelägg]

Intressant Vetgirig, hur vet du att Gotlänningarna framställde järn? Har själv ingen aning kring eventuella järnförekomster på  Gotland men å andra sidan verkar en kalkö inte ha speciellt mycket järn i sin grund. Må de möjligen ha importerat ditt "bondjärn"? Kanske från de oändliga stålgruvorna i Hälsingland?

[Vetgirig]

Det är ju sant att Gotland har en kalkgrund. Men glöm inte att största delen av öns yta är täckt med grus och morän. De områden där kalkgrunden är närmast ytan är de många träskområdena. Idag helt utdikade och uppodlade. Träsk betyder vid tiden grunda kallkällsjöar där vattenståndet varierar med årstiden och väder. Vad jag vet finns det fynd efter järnframställning på Gotland. Boplatserna låg då i anslutning till träskens gamla stränder, som ju var torrare och hälsovänligare, och själva träsken var en viktig ekonomisk bas genom att stå för alltid friskt bete åt de olika boskapstyperna.
På Öland skulle jag söka spår efter järnframställning på norra halvan (inom de regioner där de många övergivna boplatserna hittas) samt i själva kustzonen, där det gemensamma är rikligare med grus, sand och morän.

[Vetgirig]

Någonstans i denna text är en utgrävd järnugn på Gotland redovisad.

[Ättelägg]

Intressant text, skall läsa den mer noggrant senare men myrmalm verkar finnas på Gotland så där har du en poäng. Gällande Öland är väl om det finns naturliga järnkällor eller inte.