Nej!
Men din text stämmer i huvudsak in i min bild för aktuell tid. Det jag avsåg var en sammanställninga över kustnära centralplatser och centralplatser i inlanden som parvis kan knytas samman. Förutom parvisa centralplatser, så sammanfaller alla huvudgränser märkligt väl. Detta gäller i varje fall från Oslofjorden runt Sydskandinavien t o m (nuv) Ögl. Då ser man bl a den koppling jag påpekat. Centralplatserna ger visionen om en stark stormannamakt kombinerat med religiös makt. Kanske stamområden. Själva Skandia (SV Skåne) är undantaget analysen vill jag minnas. Kanske finns samma spår även där, men inom mer begränsad geografi. Mönstret verkar brytas ca 950 +/-100 år. Minns tyvärr inte författaren och titeln.
Angantyr påpekar detta med Ö Blekinge till Möre, vilket skriften stödjer, vad jag minns, och i varje fall tycker jag det verkar självklart i en politisk miljö, vilken ev 950-1020 utstrålar sin makt från Öland (Köpingsvik) västerut i kamp mot makten från Lejre, Själland. I en sådan situation möts makterna just i Ö Skåne och Bornholm. Bornholm landsting "antar" (alltså övergår till Romersk katolicismen, d v s inget motsäger att de redan var kristna, men inom en trosbekännelse och liturgi, där Påven bara var en biskop bland andra) f ö kristendomen ca 1050 och ställer sig samtidigt under daniskt inflytande. SÖ Skåne bör ha stått Bornholm nära, så mellan 1020 resp 1050 bör danernas inflytande utökats med även Ö halvan av Skåne samt ev med V halvan av Blekinge. Svearnas makt verkar ju bryta samman under Erik S son Olov, som tvingas flytta till sitt arvland Vgl. Ev ordnar han en samregent för att bevaka sina intressen i Ö, men det blir inte detsamma. Orsaken kan bl a vara att Olov vill lägga om politiken (till sin egen maktpolitiska fördel) i still med vad de nära släktingarna i danernas maktsfär höll på att göra, d v s söka stöd i den Romersk Katolska kyrkans organisation, samtidigt som hans släkt skulle bli välsedd hos Tysk_romerske kejsaren och alla viktiga högättade europeer. Nu motsatte sig landstingen detta. Möjligen därför att en betydande del av de kristna hade sina affärer åt öster och att de var knutna till någon av de östkyrkliga bekännelserna. Är det säkert att enkolpinen i G Uppsala resp på Öland verkligen är plundringsgods? Är det uteslutet att de inte tillhört östkyrkliga biskopar verksamma på resp ställe?
Vad gäller transporter på vatten, så visade en samegubbe på hur man byggde en stenåldersbåt i ett norskt TV-program jag såg för några år sedan. I detta fall en skinnbåt, som han sedan tog nedför älven i ett 10-tal mil. Detta enligt "experterna" omöjliga gick utmärkt. Båten klarade veckovis både i sött och i salt vatten. Gubben visade också varför hällristningarna från sten- resp bronsåldern längs älven var skissade som det nu är. Han hade lärt sig traditionen av sin farfar, som lärt det från sin farfarsfar. Gubben (då ca 80) visste inte hur man ordnade för segling, men de hade seglats förr, eftersom sådant byggdes till vid havet efteråt. Vitsen var att även sälja båten då man nådde havet och handelsmännen.
Gubben påpekade också att vattentät söm och vattentäta skinn var en konst alla boende tills dagen alltid hade behövt behärska i trakterna.
En älv/å måste ha en säker "kungsådra" fri från hinder (vilket gubbens älv hade) för att vara användbar. lasten fick inte förloras p g a kapsejsning. Det får inte finnas svårlästa hinder i vattnet där flytetyget kan komma till skada. Finns hinder är alltså ett till vattenleden parallellt "vägstråk" sannolikt säkrare. Kanske vägstråket börjar (omlastning) där vattenleden blir osäker?
