Medan julen markerade solens återfödelse och 'det stora livshjulet' har påsken varit en markering av det jordiska livets gång och markeringen av reproduktionens slutsatts - nytt liv och nya födslar. Firandet av att snön smälter, vattnet springer och kycklingarna tittar fram har både en symbolisk mening och en konkret betydelse.
I den gamla, hedna fruktbarhetskultur var julen tiden då släkters gång, representerade vid gubbarna och gummorna stod i fokus. Men det var också tiden då förlovningar skulle avtalas, fästas och firas - derav namnet 'jul-fest'. Sen fick valet 'borgas' och bröllopp firas i mai månad, innan brud och brudgum skulle ta smekmånad fram blev midsommarens stora firande - då man satte pricken över i-et och de nya barnen fick göras.
Sen fick man vänta till kommande vår, då livets underbara mirakel kom att uppenbaras - eftersom fullmånen kom, vattnet gick och nya människobarn tittade fram - ur sina ägg. Påsken har alltså varit den mest betydelsesfulla, gladaste och heligaste av alla högtider under fruktbarhetskulturens tid...
Påskens gula kycklingar har alltså en historisk och symbolmättad historia. I anknytning till kvinnornas födslar spelar dom (tidigare) brudtärnorna en central roll. Känt som nornor, hexor, heliader eller gratier "spann dom livets trådar" fram till påsken - under tillsyn av storjungfrun Frigga, med rocken - också kallad Idun, Maja, Ostara, Eostra, Eastre, Ereutia, Eleutio, Εἰλείθυια, Eileutheia ('den stora spinnerskan').
http://en.wikipedia.org/wiki/EileithyiaOstara/Idun/Frigga/maja/Måndrottningen:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3300.msg41070.html#msg41070Undre romartid kunde hon också avbildas som Artione - enligt sabinsk (hednisk) tradition:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,3559.msg29643.html#msg29643Påskmånaden stod alltså kvinnornas helighet i fokus, varför dom samlades till festligheter på eget bevåg, där dom enligt folktron gjorde 'hexmos i stora kittlar', dansade skålade och drev 'utagerande festande'. Anknytningen till dessa dansande riter finns avbildat ikring ett fåtal skålgropar - där kvinnorna i hedenhös eldade, dansade och praktiserade vad sagorna kallar "utiseta" - där man firar sina kvinnliga krafter och safter utomhus - i lund eller hult. Sägnen om Blåkulla - där självaste Mån-drottningen (Asarnas storjungfru) bodde - blev troligen den sista av dessa kult-orter som uppgavs när tiderna skiftade, nya herrar tog makten och man fick överge dom gamla kulturformer - som torsblot och disablot - där man dyrkade sexualitetens vitaliserande och glädjande sidor, fritt och riskfritt på var sin sida om könsgränsen.
Jungfruar och jungkarar fick alltså dyrka sina instinkt och kroppskänslor fritt och i reguljära riter, men i strikt avstånd till promiskuösa förbindelser
mellan könen - och tillfälliga befruktningar utan fäste eller familjernas deltagande och godtycke.
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4878.0.htmlNaturens gång fortsatte dock - och enstaka minnen efter dom hedna tiders sed och skick har alltså levt kvar, som mytologi och folklore. Att dessa historier levt längst i norra Eurasien hänger givetvis i hop med att det var i dessa strök - 'mot världens yttergränser' - att den europeiska antikens naturvetenskapliga filosofi och fruktbarhetskultur dog ut sist.
From Birth to Burial - The Curious Case of Easter Eggs:http://www.pasthorizonspr.com/index.php/archives/04/2012/from-birth-to-burial-the-curious-case-of-easter-eggs