Figuren reser ju onekligen en del intressanta frågor. Man kan undra om den bara skall tolkas mytologiskt eller om den också avbildar en verklig kvinnlig krigare, eller sköldmö. Om den gör det så kan man ju också fundera på hur vanliga sådana kvinnor var här i Skandinavien och Danmark.
Här finns ju ett antal historier från det forn-nordiska regionen - också - om kvinnor som går i strid. Vid den stora mönstringen/mobiliseringen/övningen vid Bråvalla - ikring slutet på 700-talet - presenteras dom även som jämbördiga med värsta kämparna i Norden.
Vid denna och andra anledningar presenteras dom under titeln
'Skjold-möar'. Värre är det inte.
Begreppet "valkyria" är sen en helt annan sak - som i princip uppträder/framstår vid civila ritualer, vid sdan om jungfrur och disor. När Snorres sen beskriver den 'hedna övertron' berättar han att "man trodde att" här fanns valkyrior kom dök upp i - 'i anden' - för att "hämta hem" dom som föll på slagmarken och ta deras "fylgia" med till "evig fest, med Valfader i Valhall". Här uppvaktas dom av just dessa valyrior, jämte deras jungfrun.
Ett liknande fall har man i Arabien, där krigare som dör i krig för eget folk och land ansågs komma till ett Allfaderligt andegemenskap, där man uppvaktas av jungfrun.
Hur fallna
skjoldmöar) belönades berättar sagorna inte något speciellt om, så man kan tro att även dom togs hand om av dessa valkyrior. I övrigt skiljs valkyrior och jungfrun på ett sätt har lett endera se på begreppet "val-ky-ria" som en titel för kvinnor som har valt - och valts - att bli mödrar, till skillnad från jungfruar.
När har endera 30-talls tolkare blåläst Snorre och översatt ordet "ky-ri-e/ky-ri-a" med "döda" eller även 'döda krigare'. Denna översättning/tolkning är högst problematisk, eftersom det forn-nordiska ordet "ky-re" betyder 'from' och 'fredlig' - intill det sakrala. I Norge använde man "Kyrre" som epitet på den första riktigt krista kungen, med betydelsen 'from', 'sakral', 'samvetsfull'.
Vill man veta något mer om meningen i ordet, begreppet och titeln 'val-ky-ria' får man göra en närmare analys av ord-roten 'ky'. (Suffixen 'ri-a' indikerar 'repetition' (likt re-tur) - och kan tokas som 'igen-och-igen' eller 'alltid'.)
I kontexten skulle det sålunda framgå att 'ky' var det manliga kärnelement, vilket valdes - igen och igen och alltid. Kvinnor som känner modersrollen vet ju att det val man gjorde i sin bästa fruktbarhet kom vara livet ut.
Man kan kanske förstå varför just dom unga, nykorade mödrarna - valkyriorna - jämte deras sköna jungfruar, fick jobbet 'att hämta hem dom dödas 'fyl-gi-or'. Så kan det ju också bli, när deras bröder, män, söner och döttrar (sic!) fick gå i döden och för att värja allt dom hade kärt och ge det chansen leva vidare. Därav ordet "ky-re/ky-ria/ky-rie".
Går man efter dom forn-nordiska texterna - häller än 1800-talets religionsromantik, 30-talets krigsromantik och dito anakronismer - så är det man hittat i Danmark inte en valkyria - men ganska enkelt en skjoldmö. Det kan iofs också förklara upphöjda kvinnogravar på centrala vikinga-orter, som t. ex. Lejre.
Att man haft samma typ kvinnor i Finland - som knappt uppvisar en ända krigare på hela vikingtiden - är kanske något förvånande. Men - med skjoldmön från Danmark och den kvinnliga krigar-graven från Finland finns här nu ett tydligt samband till sagornas historier om skoldmöar - jämte Adams "amazoner" och ett "Terra Feminorum" norr i Östersjön.
Man kan alltså anse att arkeologin här gör en dubbel verifikation på att dom gamla sagorna talar om verkliga händelser och personer - även om dom använder gamla och numer oförståeliga termer, ord och uttryck. Med dessa fynd kan vi ju faktisk förstå lite mer - om man bara törs och vill...
