Frågan är hur våra (teoretiska) termer och begrepp stämmer med dom historiska verkligheter. Kan vi uppdela stenålderns respektive fyndorter i enbart två kategorier - typ 'bönder' vs. 'jägare' - och sen analysera kategoriskt efter denna teoretiska modell?! Fanns här inte kombinationer av samlare, fiskare, jägare och odlare redan under tidlig stenålder?
När man i Europa eller Ryssland hittar ben efter hest, hund, oxe, get, får, ankor och höns i palaelitiska kontexter - så tillskriver rådande teorem dessa djurben som "vilda". Teorin förutsätter nämligen att allt jordbruk utvecklats exklusivt inom den 'bördiga halvmånen' i söder om Ararat-bergen - med en maksimumsålder på 10.000 år sen. Alltså får paleolitiska fynd konsekvent har definierats som vild-häst', 'ulv', vild-oxe', 'vild-get', 'mufflon-får' och 'skogsfågel'.
Denna indelning i "vild" kontra "tam" har fortfarande INTE har en historisk grund, fast dom gladligen används som premisser, basis och referens för en rad analyser som berör människans historiska 'kultur-nivåer' och 'civilisationsutveckling'.
På senare tid har vi fått prov på 30.000 år gamla handkvarnar och tamhundar. Istidsmänniskornas utnyttjande av naturen utvecklade givetvis ekonomiska strategier ('kulturer') länge innan 'kultur-revolutionen' i södra Anatolien...
http://www.nature.com/news/2010/101018/full/news.2010.549.html#B1http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203554104577001843790269560.html?mod=WSJ_Books_LS_Books_2Nu vet vi också att Ahrensburg-kulturen höll sej med flockar av ren. Sen fins det fortfaradne tradition på hur tränade vakthundar gör det relativt enkelt att driva ihop en renflock, fånga in önskvärda individ och sen tämja kalvar och mjölka simlor. Är det inte en liknande process som förutgått häst-, får- och fe-bruk. Hur sen med höns, ankor, gäss och getter?
När människorna sprider sej i Skandinavien efter istiden finns det knappt med plättar av växtjord stora nog till att fö fasta kontingenter av husdjur. Dom första immigranterna får alltså leva på maritim föda. Med tiden göddes (hursomhälst) jorden ikring boplatserna och dom första 'åkerlappar' kunde beplantas, bli till ängar och med tiden göra hela låglandet fruktbart. Jordbrukets spridning hänger alltså mer på klimat och topografi än på 'etniska migrationer'.
Att utveckla, omhänderta och förbättra ens materiella livsgrundlag var inget nytt för dom kulturer som överlevt istiden i norra Eurasien. Sådant beteende hade länge varit en livsnödvändighet i ett klimat där man fått överleva vintern inomhus. Vill man leta reda på ursprunget till odling, avel och jordbruk får man alltså leta rätt på dom första människor som levde under den arktiska/semi-arktiska klimatets fyra årstider...
Årstidernas växling definierar fortfarande grundlagen för våra liv under nord-kalotten. Traditionen med att odla våra landskap - och deras djur och växter - går ända ner till modern tid. Man kan få ett perspektiv på den 'odal' våra tidigaste förfäder gav oss alla, genom att kolla upp hur Nordens miljontals åar, älvar, tjärn, vatten och insjöar alla kultiverades - med olika slag önskvärd fisk...