Intressantare är att följa svearnas fotspår österut. Finland, Estland.
Visst - men spåren efter svear i Finland är ju inte många, ej häller väldigt djupa.
Då är sken en annan med dom sjöfarande götarna - speciellt från självaste Gutland. Lyssnar man på dom skandinaviska dialekterna efter kusten av Finska viken, Ålands hav och Bottenhavet hör man en tydlig förbindelse mellan dom många arkipelager og kustdialekter - från Viborg och Uleaåborg till Gotland., Oslofjorden och Trondheimsfjorden. Relationen mellan dom gamlka, götska dialekter är tydlig, medan relationen mellan dom 'finsk-svenska' och 'uppsvenska' dialekter fortfarande är heller oklar.
Namnet på Jultomten är ett enstaka, fast beskrivande exempel. Öster om Helsingfors och på Gotland kallas han Jul-bissen, medan man i Norge kallar honnom Jul-nissen. Alla tre är troligen ett resultat av den samma, gutiska/götiska dialekt-tradition.
(Bland bönderna i Danmark hittar man Julemanden, medan kollegerna i Sverige skyller på "tomten", respektive Jultomten när den gamla, goda "ättefaderen" skal minnas och livshjulets gång - "Jôlnir", "Yule" eller "Julen" - skulle firas. Inlandsfinnarna kallar honnom ständigt för "Julbocken" (Joulupukki), medan man i Helsinge-trakten använder "Julgubben".)
Imellan dessa gubbar, bockar och män går altså gamla, sjövega trådar mellan Nylands, Gotlands och Norges "bissar" och "nissar". Den lär vara äldre än lantbruket, i såväl Sverige som Finland - och definitivt äldre än vikingtidens svenska expeditioner i österled.
---
Numer kan man studera det arkeologiska materialet genom bronsålderns konst och järnålderns olika praktgravar - och sen leta fram Ynglingasagans tidigaste kungar och kronprinsar - och deras relationer till finska prinsessor. En påföljande kronprins fick även sitt 'vendiska' påbrå som basis för sitt officiella namn - som Van-lande.
Sen kommer det gå drygt 20 generationer innan katolikerna anländer Finland - under vikingtidens senaste decennier - via Tyskland, Danmark och Sverige. Därnäst skulle det gå ytterligare 200 år innan Finland införlivades med Sverige - och hela Baltikum och Karelen följde med - utan att en ända människa behövde stupa. Birger Jarls "korståg" behövde aldrig strida inom Finland, så vitt jag minns. Jarlens stridszon i öster gällde gränsen mot Novogoroderna och den grekiska kyrkans domener.
Sen fusionen var ett faktum kom spåren efter "påvärknad" mellan Svealand och Finland att gå båda vägar. Inte miknst efter at finska adeln tog säte i Riddarhuset och kom med i kungavalen under 1300-talet. När dom gamla Bonde- och Vasa-ätternas ursprung följs bakåt leder källorna till södra Finland och dom "finska stormännen" som följde Birger Jarl under 1200-talets senare hälft - varefter dom lade finska kronan i hop med Uppsala öd - mot at få jarlens son Bengt som egen "storhertig" för Finland.
När riddaradeln väljer en Mattis Ketilmundsson, en Bo Json Grip, en Tord Bonde eller en Kristen Nilson Vase till riksdrots är det enheliga stödet från Finland - ekonomiskt, poltiskt och militärt - en tungtvägande faktor. Tyvärr har den finska bakgrunden för kungalinjerna Bonde och Vasa kommit något i skymundan inom svensk historieforskning efter den smärtsamma skiljsmässan under 1800-talets början.
Banden över Ålands hav är gamla - såväl inna som under järnåldern. Under dom skandinaviska vikingarnas kamp mot det katolska romerväldet kom det största och viktigaste stödet från östra sidan Östersjön. Efter vikingarnas förlust och det gamla samhällets sammanbrott fick man så en fast, politisk samvaro ikring samma tron- och riddarsal - vilket varade i 559 år. Banden mellan goter och vender är uråldriga - och här fins fortfarande mycket kvar att upptäcka. Bl.a. genom att jämföra den forn-nordiska och den forn-finska sagalitteratur. Enligt finsk expertis utspelades det finska formationsprosessen - enligt nationaleposet Kalevalan - i triangeln Nyland - Lettland - Gotland.
