vi har satsat så mycket på kategorin förut och att de inte är prioriterad målgrupp. Det är breddsatsningar som gäller och det känns nästan lite fult att explicit att satsa på forskare, studenter och yrkesfolk.
Jag vet inte om man direkt kan säga att man har satsat på forskare, studenter och yrkesfolk tidigare. Det har varit svårt att komma in i samlingar, öppettiderna har varit märkliga och för icke initierade har det ofta framstått som en sluten och mystisk värld som krävde att någon på insidan gick i god för ens karaktär. Eller att man var bosatt i närheten av Stockholm. Där har mycket förbättrats bara de senaste åren anser jag, även om vissa saker blivit än mer krångligt. T ex är Tumba-förrådet en nödvändighet för alla de stora samlingarna, men isolerat från övrig verksamhet som det är, är det extremt svårt för forskare att få tillgång till att sitta mer än en enstaka dag och gå igenom material. Men det är en annan diskussion.
En viktig sak jag vill framföra är det logiska felslut jag tycker verkar ha drabbat en del myndigheter: Att satsa på forskning betyder inte att
inte satsa på information till allmänheten.
De resultat och analyser forskarna gör på materialet ska ju i slutändan nå ut till just allmänheten - som
aktivt efterfrågar nya rön och fördjupad kunskap.
Det verkar som om tilltron till arkeologin som kunskapsgenererande verksamhet har fått sig en rejäl törn i vissa kretsar, men varken majoriteten av arkeologerna eller de intresserade människor jag möter delar den pessimismen. De som läser Populär Arkeologi/Historia, lyssnar på Vetenskapsradion, och tittar på Vetenskapsmagasinet eller en av dussintalet kabelkanaler som sänder program om förhistoria, de vill höra om ny forskning, nya analyser, nya resultat. Om myndigheten vill serva allmänheten så kan de göra värre saker än att tänka efter hur de också kan serva forskare.
Inget informationsuttag är heltäckande, inte heller kan det stå för sig självt utan tolkning och analys. Poängen är att satsa på flexibla system som är användarvänliga - inte vattentäta. Istället för att tvinga alla att uppfinna hjulet igen borde vi ta till vara på de nya digitala möjligheterna att göra bredare och djupare analyser och jämförelser. Jag har svårt att motivera budgeten till universitet, grävningar, museer och myndigheter om inte detta arbete pågår. Tredje uppgiften blir allt viktigare på både univeristet och utgrävningskontor, så det krut som läggs ned på att serva forskare och yrkesverksamma leder i slutändan till mer information till resten av samhället. Vi borde inte nöja oss med att bara återge etablerad kunskap, särskilt inte om förhistorien, där vi faktiskt upptäcker nya saker dagligen.
Jag använder Fornsök, FMIS och allehanda museers databaser flera gånger i månaden. De har alla sina svagheter, men jag ser hellre att man vidareutvecklar än slänger ut babyn med badvattnet och lägger ned allt för att satsa på glassiga kataloger med stämningsbilder på runstenar.
Digitala databaser innebär dessutom att de som sitter på långt avstånd från Stockholm (eller Gotland...) ändå kan komma åt information. Det är vad jag kallar att demokratisera kunskapen.
